Man skulle kunna kalla Edit Carls krutgumma. Åtminstone var hon det under sina första 100 levnadsår.

Först därefter gav sig några av ålderdomens krämpor till känna. Sedan ett år tillbaka bor hon på Enbackagården i Gustafs.

– Jag har det väldigt bra här och alla är så snälla, men visst längtar jag tillbaka hem till gården ibland.

Hon syftar på maken Gottfrids fädernesgård i Uppbo, Fäggeby, som de flyttade till då de gifte sig 1939. Två år senare byggde de ett nytt hus på gården, där hon bodde i 70 år.

– Det är ganska lång tid. Jag trivdes bra på gården - vi drev lantbruk, hade grisar, hästar och höns. Nu bor min son Ronald i huset. Han flyttade hem då Gottfrid dog i mitten av 90-talet. Jag kommer inte ihåg exakt när det var.

Nej, några årtal och minnen har fallit i glömska. Annars har Edit koll på det mesta. Hon berättar att hon är född på Nilsmatsgården i Svinö i Husby, att hon konfirmerades 1925 och då blev skjutsad av sin far i hans flådiga Buick.

– Vi hade förstås inga mjölkmaskiner hemma på Nilsmatsgården, men jag kommer ihåg när de kom till byn. Det hade vi förresten inte i Uppbo heller. När det var läge att köpa mjölkmaskin sålde vi korna.

Den som fått vara med de senaste 100 åren har också fått vara med om en väldigt snabb teknisk utveckling, och Edit minns olika maskiner som dök upp på gården.

– Bland annat en självbindare för havren.

Edit tycker om sällskap och försöker vara med på olika samkväm som ordnas på Enbackagården.

– Frågesporter tycker jag är roligt.

Samtidigt med tidningens utsände, är sonsonen Conny Esgård, hans dotter Hannah och sambon Ulrika Gustafsson på besök, vilket gör henne överlycklig.

– Han är så snäll och hjälpsam. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom, säger Edit med gråten i halsen. Jag blir så orolig ibland, fast jag inte vet varför. Det har med åldern att göra.

Det syns tydligt vilken lugnande effekt deras besök har på Edit, särskilt då de håller hennes hand och sitter nära.

– Jag har varit så orolig inför min födelsedag. Jag kan ju inte göra något själv och jag vill att de som kommer ska få lite prinsesstårta. Personalen ska också få tårta.

Conny försäkrar henne att tårtorna står på plats och att de finns så det räcker till alla. Då blir hon lugn.

Edit har varit prenumerant på Södra Dalarnes Tidning nästan lika länge som hon bott på Uppbo-gården - 70 år. Men då synen började svikta, var det dags att säga tack och farväl till sin kära lokaltidning.

– Glasögon hjälper inte längre och det går tyvärr inte att göra något åt min dåliga syn.

Också hörseln har blivit sämre. Därför har hon fått en liten transistorradio med hörlurar av sonen Ronald i födelsedagspresent som Hannah hjälper henne med.

– Jag, tänk nu hör jag ganska bra, säger hon men tar snart av sig den eftersom hon hellre vill umgås för stunden.

Folk kom till Enbackagården i omgångar för att uppvakta Säters äldsta invånare, Edit Carls på sin 102:a födelsedag.

Personalen fick bistå henne ute i samlingssalen där vänner och bekanta blev bjudna till bords för att smaka på prinsesstårtan.

– Det har varit full fart här hela dagen, rapporterar personalen. Edit är väldigt nöjd och tacksam att så många kom för att gratulera.

När firandet var över, kunde Edit äntligen koppla av, nöjd och belåten med sin stora dag.