Jag ser hur Wikmans Hans står med sin bas nedanför scenen i Karlbyhedens Folkets Hus. Vi framför någon ny sång och han har bara hört den en enda gång, men det låter som om den var honom väl bekant.

Det var lika som den gången vi var i fäboden och skulle göra en spelning. Kanske var det i samband med vår tv-inspelning. Jag hade skrivit något nytt och ville höra med Hasse var han tyckte om den, om den var användbar för Sundbornskören och Gubbôle Gille. Jag ville också ha några bra ackordslösningar.

Medan jag sjöng såg jag i Hasses ögon hur han funderade och jag förstod att han redan hade ett arrangemang klart. Han var mästare i att leva i det absoluta, musikaliska nuet.

Det blev många år som vi utväxlade melodier och tankar. Det blev också två cd-album. Man visste alltid att det skulle bli något bra och kongenialt och som blev det där specifika soundet som aldrig blivit vad det blev utan Hasses musikaliska ledning. Hans stämföringar mellan fiolerna, flöjten, pianot och dragspelen kan vi alla ännu höra. Alla gjort precis efter det ultimata, som vi var kapabla att göra. Wikmans Hans får en stor plats i musikens himmel och han har en stor plats i våra hjärtan.

Mats Paulson