Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han hjälper masajerna bygga mejeri

/

Krisdrabbade Milko är med och bygger upp mejerier i Afrika.
Under sommaren åkte Bertil Wennberg till Tanzania för att inviga världens första massaj-mejeri. Från Grådö tog han med syrakulturer och löpe. Sedan utbildade han massajerna i konsten att göra yoghurt och ost.

Annons

För två år sedan fick Bertil Wennberg på Milko forum en förfrågan om han ville vara rådgivare åt massajerna i Tanzania som ville starta ett mejeri. I juli 2011 klippte han bandet till Bertil Maasai Dairy i Engaruka, strax söder om Kilimanjaros sluttning.

Massajerna är ett nomadfolk, som till skillnad från andra afrikaner, har komjölk som sitt viktigaste livsmedel. 1997 kom en massajisk dansgrupp till Sverige för att uppträda på Falu folkmusikfestival. Under den korta tiden i Dalarna hann de bli särskilt förtjusta i Bollnäsfil. Några massajer passade på att göra ett studiebesök på mejeriet i Grådö, som tillverkade den nyupptäckta mjölkprodukten.

Genom åren har det blivit fler besök.

– De ville veta hur man gör långfil, yoghurt och sådana saker, säger Bertil Wennberg som tog flyget till Tanzania för att undersöka möjligheterna att starta ett mejeri.

Det gällde först och främst att hitta en lämplig plats och bestämma sig för vilka produkter som skulle tillverkas.

– Finansieringen var också viktig, hur skulle de kunna sälja de här produkterna? fortsätter Bertil Wennberg.

Så småningom började mejerilokalen att byggas av papyrus och lera.

– De gör en blandning som liknar cement, det är väldigt gediget gjort och fungerar alldeles utmärkt.

I sitt bagage hade Bertil Wennberg frystorkade kulturer för att göra långfil, filmjölk, yoghurt, crème fraiche och ost. Han lärde ut mejeriprocessen och vikten att vara noggrann med hygienen till tolv massajer, både kvinnor och män.

– Det går ju inte att starta en modern, datoriserad process, vi kan aldrig börja på det sättet utan måste börja utifrån de förhållandena som är där, berättar han.

Massajerna fick lära sig att använda en grytpastör. Den kan närmast beskrivas som en kittel med vatten som värms upp över öppen eld. Mjölkkärlet placeras i vattnet och hettas upp till 90 grader.

Massajerna levererar mjölken direkt från kon, i urholkade frukter som heter kalabacher och bärs av åsnor. I mejeriet antecknas vem som lämnat mjölk och hur mycket. Det tas också prover för att kontrollera att inget har surnat på vägen.

– Vi har lärt känna varandra så bra, ibland har det nästan varit som telepati, då gick det lätt att genomföra det här, säger Bertil Wennberg.

Särskilt bekant har han blivit med Rafael Reyet ole Moono, som översatte Bertils undervisning som hölls på engelska.

Massajerna fick också lära sig att utnyttja dygnets olika temperaturer. Är det 45 grader varmt på dagen passar det utmärkt att göra yoghurt, det tar cirka tre timmar.

– På natten är det kanske 20 grader och då går det bra att göra filmjölk. Att syra mjölkprodukterna är en bra konserveringsmetod som passar väldigt bra där nere, berättar Bertil Wennberg.

Kylskåp är sällsynta hos massajerna som ofta bor i hyddor. Mjölkens hållbarhetstid blir därför kort.

– Finns det ett kylskåp någonstans brukar det oftast vara fyllt med coca-cola som de säljer.

Från mejeriet i Engaruka saluförs de olika mjölkprodukterna till allmänheten och till skolor. På så vis bär sig verksamheten ekonomiskt. Bertil Wennberg kommer att fortsätta besöka massajerna en gång om året. Han ska följa upp verksamheten och hålla utbildning. Nyligen beslutades att ytterligare ett mejeri ska byggas längre söderut.

– Jag kommer att vara rådgivare även där, säger Bertil Wennberg.

Han har även kontakt med de ansvariga mejeristerna via e-post och mobiltelefon, som blivit ett allt vanligare kommunikationsmedel hos massajerna.

– De har solfångare som är kopplade till el-aggregat där de kan ladda telefonerna. Datorerna börjar också göra sitt intåg, berättar han.

Annons
Annons
Annons