Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stort problem med mobbning på jobbet

/
  • I boken Bakom leendet medverkar Catharina Dicander och berättar hur hon fick livskraften tillbaka efter en svår jobbrelaterad kris.
  • Bakom leendet tar upp skadliga processer i arbetslivet och vad som kan förändras.
  • Börje Eriksson, som skrivit boken Bakom leendet, kommer till Stadsbiblioteket den 22 april.

Efter en konflikt på jobbet kallades Börje Eriksson in till chefen och fick beskedet att inte längre var välkommen.
De egna erfarenheterna fick honom att börja titta närmare på problemet med mobbning och psykosociala problem på jobbet. Resultatet blev boken Bakom leendet.
I boken medverkar Catharina Dicander som hamnade i en svår kris när hon arbetade åt Aspeboda församling.

Annons

Börje Eriksson arbetade som bildlärare på ett gymnasium i södra Sverige när han efter en konflikt med en kollega plötsligt kallades in till rektorn och fick beskedet att han inte längre var välkommen till jobbet. Att Börje Eriksson var omtyckt av övriga kollegor spelade ingen roll. Dilemmat var att de själva kunde råka illa ut om de inte visade sig lojala med rektors beslut.

Börje Eriksson började samla in fakta i ämnet och insåg att kränkningar på jobbet från chefer och kollegor är ett mycket stort problem. Den 22 april gästar Börje Eriksson Stadsbiblioteket i Falun där han föreläser om sin bok. I boken får andra som farit illa i arbetslivet komma till tals, bland andra Catharina Dicander från Falun.

Boken beskrivs som en väckarklocka när det gäller den psykosociala arbetsmiljön i Sverige.

– Jag har jobbat med det här i tio år och jag ser en väldig förvåning i en del andra länder över hur vi hanterar den här typen av frågor. Trots att vi har än sämre statistik än många andra länder finns det en ovilja från ganska många parter att diskutera det här, det gäller såväl staten som arbetsgivare och facken. Grunden är rädsla för kostnader, säger Börje Eriksson.

För Catharina Dicander har det tagit många år att förstå att en "sjuk arbetsplats" också ger sjuka medarbetare.

– Jag gjorde mitt livs misstag när jag lät min dåvarande chef göra mig till sin högra hand och att bli informell ledare, det gjorde att jag kände mig bekräftad, säger Catharina Dicander.

Han var på väg att gå i pension överlät svåra kontroversiella uppgifter åt Catharina och bekräftade henne samtidigt överdrivet.

– Jag borde ha förstått att det skulle väcka avundsjuka bland arbetskamraterna som alltid fick höra om "Cathis" och "Cathis". De var ju duktiga på sitt vis, men det blev snedvridet på grund av att han var så beroende av mig.

På arbetsplatsen började man tala om varandra i stället för till varandra och när arbetsansvaret en dag ställdes på sin spets svek chefen henne.

– Han behövde inte ta sitt ansvar, han gick i pension.

Catharina gick in i en utmattningsdepression och sjukskrevs. Efter ett år utan rehabilitering och konfliktbearbetning, återvände hon till sitt arbete som hon ändå älskade högt.

– Svårigheterna med arbetsledningen och en dåligt fungerande kyrklig organisation fanns kvar, men den nye unge prästen var konflikträdd och vågade inte ta tag i problemen.

Efter en semesterledighet fick Catharina sin dom. På ett "mörkat" möte överlämnades ett brev till henne där arbetskamrater krävde hennes avgång på grund av "samarbetssvårigheter"

– Det skedde på ett oerhört raljerande och kränkande sätt av mina närmaste chefer. Jag blev avstängd och skuldbelagd för att jag gett röst till de misshälligheter som rådde inom kyrkan.

15 år har gått sedan händelsen och när upprättelsen till en början uteblev var skuldoket så tungt att bära ensam så livslusten avtog.

– Jag hade en kärleksfull familj, många församlingsbor och nära vänner runt om mig som stöd. Efter skadestånd, förlåtelsebrev och bekräftelse av ett gott arbete återvände livslusten, och jag började jobba praktiskt med det här problemet i OMM, organisation mot mobbning som vi startade 2007. Och det gav mig oerhörd livskraft, att kunna se andras problem och min egen del i konflikten. Jag lärde mig att när det stormar som mest har inte alla inblandade förmågan att se sin egen roll i en konflikt. Man måste "vänta ut" varandra tills tiden är mogen för försoning och förlåtelse. Det lyckades vi kamrater med i vår församling. Vi lever vidare utan våra dåvarande chefspräster. I efterhand är jag mycket tacksam för den lärdomen men den tog alltför mycket kraft och många svåra år i Kyrkans tjänst.

Annons
Annons
Annons