Fyra grabbar

I dag om en timme får jag besök av fyra små pojkar som är här på ett studiebesök. De har två lärare med sig och de här pojkarna är s.k. problembarn i skolan. De är 14 år och det var frapperande hur olika stora de var. Två små och två stora.

En har jag träffat förut och han var väldigt kompis med mig. De andra tre såg närmast ut som de såg en utomjording när vi träffades.

Anna som är på ordningen ska först ta hand om killarna och prata om hennes vardag som ordningspolis. Därefter upp till ungdomsutredaren och sedan till mig.

Jag har inte planerat hur jag ska lägga upp det och jag improviserar väl som vanligt. Jag ska prata om mitt jobb som utredare och många konstiga frågor kommer det att bli. Det är jag säker på. Fördelen med sådana här ungdomar är att de brukar vara väldigt utåtriktade och det brukar bli många frågor. Det är bra.

Nu har dom varit hos mig i 45 minuter och nog blev det många frågor alltid. Jag ställde också frågor och när de svarade rätt fick de beröm. Det var uppskattat. Tänk vad lite beröm kan vara viktigt. De var typiskt oroliga barn. De hade svårt att sitta still. De hade svårt att koncentrera sig någon längre stund och de var hela tiden nära att spåra ur. Efter 45 minuter kunde man se på deras ögon att man hade gjort nytta. De var inte längre lika oroliga och misstänksamma.

Jag undra hur många svek dessa små hade varit med om i sitt unga liv?

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Man känner sig liten

I vissa situationer känner man sig liten och i går var en så situation.

Dagsljus, men dagen började gå över i skymning och klockan var strax över 16 och jag var på väg i bil till Borlänge. På ganska långt håll såg jag något stort och svart i den vita snön vid sidan av vägen. Genast förstod jag att det var en älg. Älgen gick i sakta mak mot vägen. Jag bromsade in och när jag stod nästan stilla med bilen klev älgen upp på körbanan. Herregud vad stor och framförallt hög älgen blev när man satt i bilen. Jag har varit med om detta förut, men naturligtvis glömt upplevelsen. Avståndet till älgen var bara 15 meter.

Den hade inte bråttom och väl på körbanan valde den att stå still. Den tittade inte på mig trots att jag tutade med bilen. I backspegeln kunde jag se att det kom fler bilar bakifrån och jag slog på nödblinket. Jag tutade och blinkade, men älgen bara stod där och glodde rakt fram. I säkert 10 sekunder, som kändes som väldigt lång tid, stod den där mitt i vägen. Plötslig tog den två steg framåt och med ett graciöst hopp for den över mitträcket. Som tur var så kom det ingen mötande bilist just då. Eller var det så att den inväntade fri väg? Ofelbart infinner sig tanken vad som kunde ha hänt om jag kommit lite senare och fått älgen över motorhuven. Vi talar om kanske 500 kilo hård älg som kunde ha hamnat på framrutan och i värsta fall in i bilen.

Som jägare och polis har jag märkt att kalla snörika vintrar i januari och februari är det många viltolyckor. Det verkar som att de plogade vägarna lockar.

Så se upp när ni åker i gryning och skymning.

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Leka polis

Ganska ofta ser man som utredare att folk försöker klara upp brott, skaffa fram bevis eller hålla egna förhör på egen hand.

OCH DET BLIR NÄSTAN ALLTID FEL.

Nästan undantagslöst blir det fel och försvårar eller rent av spolierar vårt arbete med att klara upp brott. Vad som fick mig att just nu skriva om detta var efter ett förhör där en person i en drabbad familj hade börjat agera och ringa runt till en massa personer. Detta fick till följd att vi missade en del av bytet vid en efterföljande husrannsakan.

Min känsla är att det blivit vanligare och vanligare. Folk lägger sig i vårt arbete och har en massa åsikter om vårt jobb utan att veta vad de talar om. Den totala överblicken över brottet har ju vi. De agerar utifrån en smal information utan att kunna se helheten och se konsekvenserna av vad de tar sig till.

Frågan är varför.

Jag kan inte komma undan tanken på att de inte längre i samma utsträckning litar på vår profession i yrket. Eller är det så att man sett så många TV serier och tror att man löser brott lika enkelt i verkligheten. Jag tror att de vill väl, men att det blir fel.

Jag vet inte utan kan bara spekulera.

En sak vet jag och det är att det gynnar inte vårt arbete till att klara upp brott.

Låt polisen göra polisjobbet och låt lastbilschauffören köra lastbil.

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Avgörande ögonblick

Jag, en advokat och en häktad sitter i ett trångt rum på häktet i en förhörssituation. Den häktade är misstänkt för ett grovt brott som skulle ge väldigt många år i fängelse om det inte vore för att han var så ung.

Det här blev på flera sätt ett något ovanligt förhör. Om nu något kan vara ovanligt efter 40 år som polis.

Vi har hittat en mycket besvärande omständighet i utredningen mot den häktade och när jag lägger fram detta och ber pojken förklara sig riktigt känner man att stämningen tätnar i det lilla rummet. Pojken stelnar till och man liksom känner att hans hjärna arbetar febrilt efter en bra förklaring. Advokaten, som har varit i branschen länge, ändrar inte en min men jag känner även där på något sätt att detta är tungt för hans klient. Förklaringen kommer inte sammanhängande och känns inte självupplevd. Korta meningar där man känner att han letar efter de rätta orden. Pojken som tidigare suttit med halvslutna ögon har plötsligt ögonen helt öppna och ser närmast panikslagen ut. Till slut finns det en förklaring som blir ungefär som att det kan vara så beroende på det och det. Jag känner att pojken inser mina tvivel. Det känns inte trovärdigt på något sätt.

Det är inte så lätt att ljuga i en utredning och har man börjat så blir det mer och mer svårt att komma med rimliga förklaringar som stämmer med verkligheten.

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Vad är rätt?

Alla har vi en rättsuppfattning. D.v.s. vi har en uppfattning om vad som borde vara rätt i olika situationer. Den allmänna rättsuppfattningen ska vara förankrad i lagar som bl.a. åklagare och polis ska följa. Jag tror inte att det är så alla gånger. De senaste dagarna har vi diskuterat detta på jobbet en del och för min egen del känns det som att följande är helt fel.

Jag ska kort beskriva hur det kan se ut.

Har haft två rånare som blev dömda till två respektive tre års fängelse. De överklagade och åklagaren anslöt sig till överklagandet. Tre dagars förhandling i hovrätten i Stockholm och domstolen meddelade att dom skulle komma om en vecka. Dagen före domen kom och ingen av de tilltalade hade släppts ut från häktet. Detta innebar att de med största sannolikhet skulle bli dömda. Då tog de tilltalade tillbaks sin överklagan och hovrätten kunde bara skriva i sitt beslut att tingsrättens dom skulle vara den som gällde. Jag tycker att har man en gång klagat så skulle man få stå för detta. Vad har detta kostat oss skattebetalare?

Jag ska ge er några siffror från bara hovrättsförhandlingarna. Kostnader för enbart advokaterna stannade på 186.825 kronor som skulle betalas av staten. Då är inte domare, åklagare och poliser medräknade. Dessutom är inte kostnaderna från tingsrättsförhandlingarna medräknade. Detta är förhållandevis ett ganska billigt exempel jämfört med andra ärenden jag haft.

Jag tror inte att det är den allmänna rättsuppfattningen att det ska gå till på detta sätt.

Jag ska senare skriva något om det omfattande rabattsystem som förekommer när "busarna" ska dömas.

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Rörigt i fickorna

Jag har för närvarande en jacka med stora sidofickor och det medför att det är mycket grejor i fickorna. (Ju mer plats. Ju mer saker.) Där låg i går en liten ficklampa, pappersnäsdukar, två (!) snusdosor, två mobiler, nycklar och en del annat. Till saken hör (ha, ha) att jag hör dåligt. (Hörapparat ska vara på väg enligt landstinget, men det verkar vara en lång väg för jag har fått vänta länge.)

Sitter i bilen på väg hem efter slutförhör i tre timmar med en häktad. Radion på och tankarna är i det slutliga protokollet som ska snickras ihop när jag kommer hem. I den vänstra fickan ligger arbetsmobilen tillsammans med annan bråte. Plötsligt får jag för mig att någon av mina mobiler har ringt. Eller har de det. Samtidigt spelas det musik på radion och det har hänt förut att jag trott det varit mobilen när det varit några liknande toner bilradion. Jag måste kolla och tar under viss möda fram den privata mobilen och konstaterar att på den har det inte ringt. Stoppar ner den och börjar famla efter arbetsmobilen på vänster sida. Bältet och magen i vägen, men jag lyckas efter en stund få fram telefonen.

Då ringer telefonen och det är en kollega som undrar vad jag håller på med. Han har ringt strax innan och bara hört svag musik och billjud i telefonen.

DET HADE RINGT.

Det var ändå märkligt att låsningen på knappsatsen hade gått upp samtidigt som någon i fickan hade "lyft på luren"

Vad har man lärt sig av detta? Jo att mobilen bör ha ett eget rum utan gäster.

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Virrigt

Ibland funderar man på om man inte har för mycket bollar i luften samtidigt. I går var en sådan dag. Här kommer en beskrivning av 2 timmars oreda i en omfattande utredning där en person är häktad.

Genomläsning av ett dialogförhör på 51 sidor med en kontroll via andra utredningsuppgifter. Samtidigt som en kollega ringer och vill ha hjälp i samma ärende. Samtidigt som andra kollegor ringer och frågar om olika saker. Och just nu verkar det som andra i huset är särskilt intresserade av just mig. Kan inte förstå. Samtidigt tänker jag att jag måste få ett antal beslut av åklagaren och dom är inte lätta att nå, minsann. Och mitt i allt ringer en anhörig och är ledsen och där gick det 25 minuter. Vart tar tiden vägen?

Allting snurrar runt, runt i huvudet och mitt skrivbord börjar se ut mer som en soptipp än ett statligt byråkratbord. Jag börjar inse att jag måste försöka strukturera upp och fattar pennan för att stödanteckna vad jag kommit fram till. Då ringer en misstänkt i en tidigare utredning som vill ha nya personer hörda samt göra en ny anmälan. VARFÖR JUST NU?

Jag inser att detta går inte. Jag lämnar rummet och går några vändor i korridoren. Det lättar något, men min vapendragare i rummet intill är sjuk och hemma. Henne hade jag behövt i ett 2 minuters stödsamtal.

Tillbaks till oredan för att strukturera mig fram till klockan 16.15.

En sak är säker. Sådana här gånger går tiden fort. Alldeles för fort kan man tycka.

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Yrkesstolthet

Vad är det? Vad innebär det? Hur viktigt är det? Finns det över huvudtaget?

Om man börjar med den sista frågan så är naturligtvis svaret på den frågan ett säkert ja. Oberoende av vad man jobbar med finns det en övertygelse om det viktiga i det man gör som polis eller svetsare eller något annat.

Stoltheten innebär att man står upp för det man gör och känner att det är viktigt både för en själv och för andra. Att det man gör har stor betydelse och innebär att man genom jobbet kan hjälpa andra. Både jobbarkompisar och utomstående.

Hur viktig är den då?

Jag är övertygad efter ett långt arbetsliv både som polis och metallarbetare att just stoltheten har en central roll i allas yrkesliv. Inte skulle man väl gå till ett jobb man skämdes för om man inte var tvungen av något skäl. Stoltheten innebär ju också att står för rollen och att man blir intresserad av utveckling inom jobbet. En utveckling som även smittar över till det personliga planet. Jag kan ibland få någon slags lyckokänsla av att inse att man kommit på något nytt som för arbetet fram till bättre resultat.

I går kände jag yrkesstolthet. Vi fick ett genombrott i en svår utredning med grova brott och med underåriga inblandade. Efter det förlösande förhöret gick jag till min kvinnliga kollega bredvid och gjorde vågen. Hon blev lika glad hon.

Ibland är det underbart att vara polis.

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Hur ska detta gå?

Nu kör det ihop sig, som man brukar säga. Jag har 24 ärenden att utreda och nyligen kom det in 2 grövre brott som måste prioriteras. Det ena rör en mycket ung person o ett grovt brott och det måste bara tas med förtur. I dag damp det ner ett grovt brott till där vi förmodligen får direktiv om att det ska hämtas in misstänkta i morgon.

Nu blir det svårt med prioriteringen. Man skulle behöva jobba väldigt aktivt med båda ärendena, men det går ju inte. En sån här gång önskar man att man kunde sitta som spindeln i nätet och bara se till att andra utförde utredningsåtgärderna. Då kanske man kunde köra båda två.

Jag tror mig förstå hur det blir. I det ena ärendet finns det ännu ingen skäligen misstänkt och då får det ärendet vänta. Det är ju alldeles fel. (Jag tordes inte svära här) Så här är det tyvärr ganska ofta i vår värld och det får vi nog leva med. Jag får försöka slå ifrån mig tankarna på det här när jag nu går hem. Jag har märkt att man tar jobbet med sig hem oftare nu än förr. Vad nu det kan bero på. Jag har funderat ganska mycket på detta, men inte kommit fram till någon logisk förklaring.

Känns det igen?

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Vilken cirkus

Jag skulle hjälpa min kvinnliga kollega med ett förhör där en från Irak var misstänkt för misshandel. Tolk skulle naturligtvis användas och vi gjorde så att kollegan skötte skrivandet och jag skötte frågorna.

Ganska snart började det spåra ur och den misstänkte blev mer och mer exalterad ju längre förhöret pågick. Dessutom hade denne fått ett brev från åklagaren där det stod att en utredning där han var målsägare var nedlagd. Detta gjorde mannen oerhört upprörd. Efter en inledning om orsaker och platser och tider var det dags att han skulle beskriva hur det hade gått till. Han bedyrade gång på gång att han var oskyldig, men förhöret fortsatte. Sedan gick han nästan in i extas när han skulle beskriva själva slagsmålet och där han, enligt honom, hade blivit misshandlad. Mannen reste sig och började vifta med händer och fötter för att visa. Rummet är ganska stort och han fick plats för sina svingar med händerna och sparkar med fötterna. Plötslig fick han för sig att visa mot mig hur det hade gått till. Han slog några rallarsvingar mot mitt huvud och jag kände vinddraget efter hans händer när de susade förbi och framför mig. Jag blev först så paff att jag inte förmådde mig att reagera, men när han satt sig tog jag tillfället i akt och "upplyste" honom om det olämpliga i hans uppträdande. Jag tog tydligen i ganska kraftfullt på ett verbalt sätt för efter förhöret bad han om ursäkt.

Jag tror han kommer att bli fälld för misshandel, eftersom det finns bra oberoende bevisning i form av vittnesmål.

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Rollen som polis

Vi har alla roller både i yrket och när vi är lediga. Rollen har stor betydelse för hur vi agerar i olika situationer, inte minst vi som är poliser.

Polisrollen är, som jag uppfattar det, en stark roll och det beror nog på att vi poliser har makt att förändra människors liv på ett avgörande sätt. Polisen förstärker sin roll genom kläder, målade bilar, vapen och annan utrustning som är aningen spektakulär i förhållande med andra yrkesgrupper. Jag kommer ihåg hur det diskuterades på jobbet för många år sedan om uniform på alla som jobbade. Även vi som hade kontorsarbete med utredningar skulle ha uniform. Det här var direktiv från verksledningen och där man menade att man nu skulle tydliggöra polisrollen genom uniformering. Alla vi på den dåvarande utredningsavdelningen var emot att ha uniform på sig. Vi menade att vi inte behövde uniformen som en förstärkning av rollen. Uniformstvånget bleknade bort och i dag är det ingen i vår stad som bär uniform på utredningsavdelningen. Däremot kan jag se att i andra städer är det både och.

Min personliga åsikt har alltid varit att generellt ska inte utredare ha uniform. Jag tror att i det läget när vi kommer in i andra människors liv har de behov av polisen som en människa och inte som rollen av en polis. Det är min uppfattning att man som utredare når ett bättre resultat utan uniform i utredningskontakterna.

Efter mer än 20 år som brottsutredare är detta min erfarenhet.

Utredaren

Låga straff

Jag följer upp nästa alla mina ärenden och läser domarna. Jag har nog läst över 100 domar och följande kan konstateras beträffande straffen eller påföljderna som det heter i lagen.

Att man aldrig har dömt ut maxstraffet.

Att det är ganska vanligt att man dömer ut under minimistraffet, vilket man också kan göra under speciella omständigheter.

Om man sammantaget gör en uppskattning av straffen så är de under medelnivån i straffskalan.

Det här föder en massa frågor.

Har vi för höga straff och att det är därför rättstillämpningen följer en lägre norm? Kanske är det så och lagstiftaren borde sänka över hela linjen.

Jag tror inte att långa fängelsestraff gör en buse till en Svensson, men det måste vara en reaktion som är rimlig i förhållande till brott, lidande och en allmän laglydnad. Så är det inte i dag.

Har vi i Dalarna "snällare" brott och därmed lägre straff? Naturligtvis inte och jag är övertygad om att det är så här i hela Sverige.

Är det så här medborgarna vill ha det? Jag tror inte det och skulle man göra en förfrågan skulle man nog se att gemene man tycker att det döms ut för låga straff.

Om det nu är som jag tror att gemene man inte vill ha det så här så är det inte bra för rättsuppfattningen. Det skapar inte förtroende för rättssystemet och då framförallt inte från de som blivit drabbade av brott.

Diskussionen uppkom vid fikabordet i går där det kunde konstateras att domarna var låga för grova rattfyllerister som kört på och skadat/dödat någon. Straffet för brottet är upp till 2 års fängelse, men vi kunde inte komma på någon som fått mer än 6 månaders fängelse.

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Illamående

Jag sitter vid datan och skriver förhör från gårdagen som var hektisk på många sätt. Dels oplanerade insatser vid ett grövre bott där jag och en kollega var ute på fältet och sökte/hörde personer, dels ett planerat förhör i en annan stad med en ung man som blivit misshandlad av sin far.

Klockan är strax över 13 och radion är på och ett program med Lotta Bromé hörs vid sidan om. Det kommer ett inslag om barnpornografi på nätet och jag lyssnar med ett öra samtidigt som det görs intervjuer med flera personer i anledning av en undersökning på hur många som samtidigt är ute på nätet och söker efter barnpornografi. Nu kommer jag inte ihåg hur många det var, men det rörde sig om flera hundra tusen. Det är ju inte klokt. Sedan började man prata om barnen och hur unga de var och då blev jag illamående. Hur kan man bara göra så här mot små barn. Vad är det för sorts människor som utnyttjar barnen på det här sättet. Jag kom att tänka på mina egna barbarn och då orkade jag inte lyssna längre utan stängde av radion och spelade min Elvisskiva i stället. Det hjälpte inte. Elvis kunde inte få mig tillbaks till en normal sinnesstämning. Förhören blev i varje fall färdigskrivna, men det var inte samma flyt som det brukar vara.

Jag luftade tankarna med min kvinnliga kollega i rummet bredvid och hon menade att man inte orkade lyssna/läsa/se på allt vidrigt som dagligen flödar över oss. Det är ju inte heller rätt att slå dövörat till. Det finns ju bland oss och om vi inte reagerar på nåt sätt får det ju fortgå. Nä. Kläm åt dom. En tanke slog mig. Vore det inte humant för alla att kemiskt kastrera förövarna.

I väntan på domen

Klockan är nu 13.45 och klockan 14.00 tillkännages domen på två stycken som är åtalade för ett grovt rån. Jag har skrivit om detta tidigare. Bl.a. när jag satt med som åskådare vid pläderingen i rättegången Så här är det varje gång det kommer en dom i ett ärende som varit speciellt. Det är en viss nervositet strax före man får veta hur tingsrätten har bedömt brottet och vilka straff det blir. Det är alltid lärorikt att få se hur domstolen har värderat vittnesmål och teknisk bevisning. Nu är det faktiskt så att domstolen bara ska ta hänsyn till vad som kommer fram vid själva förhandlingen och ingen annat och det blir alltid en viss förändring vad målsägare och vittnen säger. Deras uppträdande i domstolen har naturligtvis betydelse. Ett vittne som är tveksam och mosägelsefull tilldöms inte ha något större bevisvärde.

Sedan har man gjort en egen bedömning på hur straffet blir och det är intressant att se hur pass nära man är tingsrätten i bedömningen. Det är sånt här man lär sig av och det är aldrig för sent att lära sig även om man säger "att det är svårt att lära gamla hundar".

Nu är det bara 5 minuter kvar och då får jag domen digitalt på mail från en vaktmästare vid tingsrätten. Spännande.

Innan jag hann skicka i väg detta kom domen. Den var klenare påföljdsmässigt än vad jag hade räknat med.

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Pläderingen

Har varit handläggare i ett större ärende där rättegången nu är avslutad. Beroende på att jag var intresserad av att veta om de skulle bli kvar i häkte besökte jag den sista halva dagen vid rättegången. Då skulle den så kallade pläderingen äga rum. Den går till så att åklagaren pratar för sin sak och advokaterna för sin klients sak.

I salen var det förutom tingsrättens ledamöter och åklagare, advokater, tilltalade även en del åhörare. Vad jag kunde förstå var det mest journalister, men även en liten blek flicka i 20 årsåldern som satt bredvid mig. Jag kände inte igen flickan, men förstod senare att det var den ena tilltalades flickvän. Juristerna malde på i sina pläderingar och den ena advokaten var synnerligen långdragen och jag tyckte mig märka att nämndemännen blev efter hand uttråkade. Tillslut var han klar och det kändes att alla i salen blev lättade. Jag tror han blev för långdragen och även jag som hängde med i den juridiska terminologin kände att det blev för mycket.

Bovarna blev kvar i häkte och jag kunde inte annat än att tycka synd om flickan bredvid mig som började gråta hejdlöst när hennes kille fördes ut för att bli sittande i många år i fängelse. Jag undrar hur hennes tankar gick då i det ögonblicket när hon då kanske inte fick träffa sin pojkvän på många år.

Nu åker jag till Norrland och jagar älg i en vecka.

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Många rån

Vi har haft ovanligt många rån den senaste tiden och då rån mot butiker och kiosker. De som har rånat har varit i 20-årsåldern - jo vi har faktiskt klarat upp ett flertal och därför vet vi en del om rånarna. De vapen som använts är både knivar och handeldvapen av olika slag. De som rånat är i flera fall missbrukare och då kommer man osökt in på att det är de som behöver pengar till sitt missbruk som rånar.

Vad beror detta på att vi har fått rån som ett mer eller mindre vardagsbrott? Rån betraktas som både våld och stöldbrott och anses som ett allvarligt brott där man för ett "normalbrott" kan få ända upp till 6 års fängelse. Jag minns tillbaks i tiden när ett rån var något som upprörde och ansågs som väldigt allvarligt och som det satsades stora resurser på. I dag är det inte så och det är nog tyvärr så att man "vänjer sig".

Det känns som att man i dag ser rån som en möjlighet att få snabba pengar till missbruk. Det är ju både mer tidsödande och "jobbigt" att skaffa pengar genom att stjäla. Först stjäla med allt vad det innebär och sedan omsätta stöldgodset i pengar. Hälaren ger inte mycket för varorna för han/hon ska ju också tjäna på verksamheten. Det här känns lite olustigt för man vet ju att våld föder våld och man hör av affärsinnehavare att de tänker skaffa sig vapen av något slag. Oftast är det så att den som rånar, eller för den delen gör brott, är skärrad och rädd. Möts de med vapen uppstår en situation som lätt leder till personskador.

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Gammalt o nytt

Hela avdelningen levde upp nu när vi fick flera aspiranter som skulle läras upp i utredningsarbete. Dessutom två yngre kollegor som gjort illa sig och måste ha inre tjänst. Lyftet är märkbart i korridorerna när de yngres entusiasm sprider sig som något osynligt men med kännbar tro på att allt är möjligt. De äldre med erfarenhet är mer eftertänksamma, mer långsamma, mer tvivlande och framför allt inte på långa vägar så snabba och kunniga som de yngre vid datorerna. Ungdomarna vill att man gör det på en gång och vill ha resultat på en gång. Faran i detta, och där vi äldre får bromsa, är att det blir fel utan eftertanke. Vår s.k. "kontorschef" som är en administratör av guds nåde har ett ordspråk. "Fort o fel" och det stämmer i mycket.

Blandningen av gammalt o nytt är helt suveränt. De unga med sin framåtanda och de äldre med sin rutin gör att resultatet blir bättre. Man skulle kunna sammanfatta det med att de äldre ser omöjligheterna och de yngre ser möjligheterna.

Medelåldern har en tid varit alltför hög inom Dalapolisen, men nu börjar det rätta till sig och det kommer naturligtvis att märkas på alla sätt. I vart fall har det varit ett lyft de senaste månaderna för oss äldre. Man kan ju fundera hur de yngre ser på oss. Är vi i deras ögon fossiler som gör allting allt för långsamt? Jag har frågat, men de är så artiga och säger att så är det då rakt inte.

I vart fall har det varit utvecklande.

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Ny dag. Nya jobb

Jag hade besök av en försäkringsutredare i morse och det var en trevlig bekantskap. Han utredde bedrägerier i bolaget och nu hade han överlämnat ett ärende till mig. Åtgärderna och de samtal han hade haft med olika personer fanns noterat, men jag måste ändå göra om jobbet och höra dessa personer.

I en utredningshög hör inte åklagaren av sig och i annan hög är den ene misstänkte på rymmen och efterlyst. Eftersom jag behövde nya ärenden bad jag chefen om detta och fick 5 ärenden på bordet.

Jag ska kort beskriva dessa för att ni ska få en inblick i den "grå vardagen".

En 15-årig pojke har blivit slagen av sin far, vilket är ett s.k. relationsbrott och leds av en åklagare. Där fanns det direktiv att höra ett antal personer. 2 ärenden hör samman genom att en 27-årig man är misstänkt i det ena och målsägare i det andra. 27-åringen har i vad det som ser ut som ett förvirrat tillstånd slagit sig in i en affär en natt och förstört för stora summor pengar. Samme man hade också blivit slagen en natt vid ett näringsställe. Där ville han inte göra någon anmälan, men anmälan skrivs ändå eftersom det är ett s.k. allmänt åtalsbrott. Detta ser ut som relativt enkelt, eftersom han greps av polis på plats och det finns vittnen. Men osvuret är bäst.

Ytterligare 2 ärenden hör samman med anmälan och motanmälan där brotten är olaga hot, ofredande, egenmäktigt förfarande och skadegörelse och jag känner att de sista blir de jobbigaste med mycket olika uppgifter där ord står mot ord och en "riktig soppa".

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Polis och jägare

Vi poliser är jägare i professionen under en stor del av vårt polisarbete. Vi jagar de som begått brott och känner naturligtvis liksom jägarna i skogen när de fällt ett villebråd en viss tillfredsställelse när vi "fått fast" bovarna.

Jag har tänkt en hel del på detta de senaste åren och jämfört jagande och inte jagande poliser inom polisen. Jag påstår inte att detta är veteskapligt på något sätt, men nog vill jag påstå att jägarna också är bättre på att fånga bovar jämfört med de som inte jagar i skogen. Om man nu törs vara lite generell. Nu sticker jag ut hakan och flera kommer naturligtvis att tycka att detta är trams, men det verkar vara så här utifrån min horisont.

Osökt kommer man in på frågan vad detta kan bero på och det är svårare att analysera. Vad jag tycker mig ha märkt är att en jagande polis är mer ihärdig och ger sig inte så lätt utan söker nya möjligheter. Jägarens mål är att få sitt byte och det överförs till jobbet. I djurvärlden kallas det för bytesmedvetenhet. Vi ser boven som ett byte som måste fångas och för min egen del känns det inte bra när boven slinker igenom liksom när bytet inte blir kvar vid mina fötter.

Sedan kan det också vara bra att som polis känna till hur det går till i skogen, eftersom det också där begås brott.

Jo. Jag är jägare och har varit det i 35 år.

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.

Irriterad igen

Jag undrar om detta är ett åldersfenomen att jag blir mer och mer irriterad på att man aldrig får tag i den man söker på telefon. Det spelar tydligen ingen roll om man ringer ett större företag eller en myndighet. Polisen inräknad.

I dag skulle jag hjälpa en kollega att spåra en psykolog på landstinget i Gästrikland och efter 9 !! telefonsamtal kom jag äntligen fram till en person som skulle hjälpa mig. Ärendet var att på målsägarens begäran få del av hennes journalhandlingar. Nästa hinder var att få handlingen. Det skulle sekretessprövas? Det behöver ju naturligtvis inte göras när patienten själv begär det, men det verkade inte kvinnan i andra ändan av telefonen förstå. Via en jurist blev det äntligen klart samtidigt som åklagaren ringde och funderade vart journalen tagit vägen. Begäran om häktning måste göra omedelbart. Jag förklarade att handlingen var på väg.

Ingenting kom och jag påbörjade en ny sökning på telefon. Efter många kopplingar kunde konstateras att det skickats per post!!!

Ny förhandling och en ny kvinna lovade faxa journalen.

Väntan.

Väntan.

Sen började maskinen tugga, MEN sändningen avbröts. Ny väntan. Nya telefonsamtal från åklagaren.

Till slut kom i alla fall journalen. Puh?

Hör av dig till polisbloggen genom att mejla till brottsplats@dt.se.