Vi satt några personer i lunchrummet på tidningen en dag. Samtalet kom att handla om bra och dåliga relationer.

Vi insåg ganska snart att alla vi som satt runt bordet hade egna erfarenheter av våld i nära relation. Vi kände alla någon kvinna som levt, eller lever, i ett sådant förhållande.

Så tänkte vi, att om det ser ut så runt vårt lilla lunchbord, hur ser det då ut i resten av länet?

Om alla känner någon, vem känner du?

Så föddes idén om artikelserien "Lite stryk får man tåla?".

När vi inledde den tänkte vi på rosflickan, hon som hade hela väggar fulla med torkade blommor.

Hon hade fått en ros för varje slag.

Efter flera år av våld, kränkningar och förnedring valde hon till slut att bryta med mannen. Jag vet att hon aldrig någonsin mer tittade åt hans håll.

Inte han åt hennes heller.

Så enkelt är det sällan att bryta sig ur ett våldsamt förhållande. Den erfarenheten har arbetet med den här artikelserien gett mig.

Eller, egentligen, är det ni läsare som bidragit till det.

Många är ni som under seriens gång har vänt sig till oss, för att berätta om era egna erfarenheter av kvinnovåldet. Några har varit upprörda, för att man ansett att det är fel att fokusera endast på män som slår.

Andra har tackat oss, för att vi har satt ord på känslor och för att artiklarna gett insikt och styrka till den som är utsatt.

Styrka, enorm sådan, är också vad som krävs för den som ska lämna en osund relation. Samtidigt är styrka och mod ofta det kvinnan saknar mest, efter att ha levt med en våldsam man.

Jag har, under seriens gång, kommit i kontakt med många nära och kära till kvinnor som lever så. Frustration är det gemensamma ordet för vad alla känner.

Vad gör man som anhörig?

Hur får man kvinnan att lämna den som slår och kränker henne?

Jag vet inte.

Men jag tänker på henne igen, flickan med rosorna.

Hon nämnde aldrig för någon vad som hände inom hemmets väggar, förrän skadorna blev så tydliga att hon inte längre kunde dölja dem.

Då satte hennes anhöriga stopp för misshandeln, genom att konfrontera mannen med sanningen och sedan vakta vid hennes sida så länge att han till sist tröttnade på att ens försöka närma sig henne.

Så räddades hon.

Men det finns många fler där ute.

Det har vi förstått i arbetet med den här serien. I Dalarna finns många, många kvinnor som lever i gisslansituationer. Man har barn med han som slår. Eller lever i en del av länet där våld i hemmet till och med är accepterat.

Där det är uttalat, att lite stryk får man tåla.

Skäms på er, som tänker så. Och skäms på oss som blundat för att det ser ut så här.

Det är dags, för oss alla, att tänka om nu.

Tjejer- det är dags att kasta rosorna.