Eva var bara 22 år när hon träffade Honom.

Hon tyckte att livet lekte. Hon hade ett stort socialt umgänge, reste mycket och hade ett gott självförtroende.

I början träffades de mest på krogen. Han var snygg, tyckte hon, vältalig, trevlig och oerhört uppvaktande.

– Jag upplevde honom som en kanonkille. Att han svarade svävande på frågor som var han bodde och så lade jag ingen större vikt vid då, minns Eva.

Hon fortsatte att träffa honom och med tiden började han flytta in saker hemma hos henne. Han ville också att de skulle spendera mer och mer tid tillsammans.

– Hade jag någonting annat inbokat ville han ofta att jag skulle stanna hemma i stället. Att vi skulle laga mat och mysa ihop.

Eva hade inga onda aningar. Tvärt om, hon kände sig omtyckt och smickrad.

– Han tränade mycket och vi började göra sådant tillsammans. Vi var ofta ute och sprang ihop, minns hon.

Men Evas vänner var inte lika övertygade om att han var mannen i hennes liv. Flera av dem märkte att Eva började avskärma sig från sitt umgänge och de sa till henne att de kände att det var något med honom som inte stämde.

Och det skulle Eva snart själv bli varse om.

– En kväll efter krogen smällde det. Det var hemma hos mig. Han misshandlade mig så svårt att jag var nära att dö. Sen stack han från lägenheten, säger hon.

Nästa morgon hittades Eva, medvetslös, av en kompis.

Hon intensivvårdades i fem-sex dygn.

När hon vaknade upp på lasarettet berättade polisen för henne vem det var hon hade släppt in i sitt hem. Han var känd kriminell och våldsverkare. Villkorligt frigiven efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för misshandel av sin tidigare flickvän.

– Jag fick också veta att han höll på med droger.

Mannen greps och dömdes senare i tingsrätten för misshandeln av henne. Påföljden blev rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Bilden av drömprinsen var raderad.

Men vad Eva inte visste då, var att han långt ifrån var färdig med henne.

– Någonstans kände jag väl det, under själva rättegången. Att det inte skulle vara över med det här. Han var helt iskall i rättssalen, stöddig men som vanligt vältalig. Och han lyckades trycka ner mig, även där.

Efter en tid på rättspsyk började han ringa henne. Han vägrade att acceptera att förhållandet var över, att det var slut.

Han vägrade också att underkasta sig den vård han dömts till.

– Han rymde och levde rövare, minns Eva.

Efter en tid blev hon uppringd av en läkare inom rättspsykiatrin som ville att hon skulle medverka i behandlingen. Läkaren ansåg det nödvändigt, eftersom han bedömde att förhållandet inte var riktigt avslutat.

Därför följde Eva med när mannen skulle slussas vidare till ett familjehem i norra Dalarna.

Den resan höll på att kosta henne livet.

– Han fick spel och fick för sig att han skulle därifrån. Så han, som hade druckit och var rejält full, tog mig som gisslan och körde iväg i bil.

Han körde flera mil i vansinnesfart, innan polisen lyckades stoppa honom.

– Efteråt var det jag som blev ifrågasatt. Socialen knackade på hemma hos mig och hade funderingar på vad jag var för typ av människa, minns hon.

Eva gjorde ett nytt försök att helt bryta med mannen. Men han gav sig inte.

Från sitt rum på rättspsyk styrde han andra grovt kriminella hem till Eva, för att säkerställa att hon skulle svara i telefon när han ringde.

– Det var som i en amerikansk film. Jag hade två gorillor på balkongen som lyfte av dörren och sedan sparkade sig in i mitt sovrum, berättar hon.

Samma kväll rycktes Eva upp från hem och tillhörigheter. Hon akutflyttades av polisen till ett skyddat boende.

Där, i en lägenhet i en stad långt hemifrån, hölls hon gömd i sex månader.

Och han, som ansågs färdigbehandlad, släpptes fri tre dagar efter det att hon hals över huvud fick bryta upp från sitt hem.

– Under den här tiden hade jag ingen kontakt med min familj eller mina vänner. Ingen fick veta vart jag befann mig. Det var säkrast så, berättar Eva.

Först när han träffat en ny kvinna vågade hon, i hemlighet, återvända hem igen.

Flera år har nu passerat.

Två gånger har Eva sett mannen som höll på att slå ihjäl henne.

– Jag är fortfarande livrädd för honom, det är jag. När jag sett honom har jag stått som förstenad, säger hon.

Då, innan honom, levde Eva i övertygelse om att ingen sådant här skulle kunna hända henne. Hon trodde att hon var för stark.

– I dag vet jag att det inte är så. Det finns ingen särskild kvinna som blir utsatt. Det kan hända vem som helst, säger hon.