Det bor sex bofasta familjer i Tyfors, en by på gränsen mellan Dalarna och Värmland.

Byn blomstrade förr. Här fanns ett träsliperi som framställde pappersmassa.

Genom byn går den två kilometer långa kanalen som var byns livsnerv i början av 1900-talet.

Runt kanalen har byföreningen genom EU-pengar skapat vandringsvägar och rekreationsplatser.

Nedanför huset där fosterföräldrarna bodde med sina barn ligger Kärleksudden, som är en liten park invid vattnet med gångar, bersåer och springbrunnar.

Mannen som anlade parken en gång i tiden hette A.M - initialerna finns inristade i barken på ett träd. Det är det enda man vet om personen...

Redan tidigt såg byborna att allt inte stod rätt till i det stora vita herrgårdshuset i byn. Familjen slöt sig snart och undvek kontakt med övriga bofasta.

- Vi såg hur barnen inte togs omhand och kände på oss att allt inte stod rätt till, men vi såg ju aldrig vad som försegick inne i huset, säger en bybo, som vill vara anonym.

- Men barnen sprang vind för våg ute i byn. Det yngsta kutade omkring i stövlar vid den stora dammen. Han var fem år. Han kunde ha drunknat. Ingen såg efter honom. Han sprang där utan tillsyn.

- En gång sprang de på isflaken, men ingen gjorde något. Och ett av barnen sprang barfota mitt i vintern.

Under tiden i Tyfors hade familjen fem fosterbarn boende hos sig, de tre bröderna och två äldre barn. Vid ett tillfälle tände ett av de äldre barnen på ett hus och gjorde inbrott i caféet.

- Naturligtvis var detta ett rop på hjälp!

Byborna fattade misstankar bara ett halvår efter att familjen flyttat in i huset.

Man slog larm flera gånger.

Vid ett tillfälle var några bybor med i ett möte med skolan och socialtjänsten, där man diskuterade att barnen kunde fara illa.

- Vi berättade vad vi upplevt och hade sett, men ingen lyssnade på oss. Vi nonchalerades. Det är så bedrövligt.

- Vi kände i magen att det inte stod rätt till i huset, säger bybon, som inte vill röja sitt namn.

Men flera i byn vill berätta vad de upplevt under de sex åren som barnen bodde där. En bybo försökte också få kontakt med åklagaren Olle Sohlberg, men han ringde aldrig tillbaka.

- Det är svagt att åklagaren inte ringt oss. Även om vi inte finns med vid rättegången borde han ha inhämtat våra uppgifter.

Byborna är även kritiska mot socialsekreterarnas agerande.

- De borde också ställas till svars.

Det som hänt väcker förstämning i byn: en klunga hus på vänster sida av väg 245 från Fredriksberg och ett våffelcafé i t-korsningen till riksväg 26 mellan Vansbro och Filipstad.

- Vi har sett saker som barnen gjort som inte är naturliga. Det har känts som om de fick klara sig själva.

- Det är ruskigt att sånt här får hända. Vi har slagit larm, men ingen lyssnade.

Fosterföräldrarna har flyttat. Barnen omplacerades redan för två år sen och finns nu på andra håll i landet.

Herrgården har köpts av en annan familj, som i dag lider av att deras hus finns på bilder i media. De visste inget om misstankarna mot paret.

- Vi har ju inget att göra med det som hänt. Vi vill bara vara ifred. Nu åker massor med folk förbi för att titta på huset. Vi tycker det är obehagligt. Jag känner mig otrygg, säger ägaren.

Per Malmberg
per.malmberg@dt.se