Denna nostalgi- och senapsdoftande lastbil med släp från Tekno ropades in för 2200 kronor hos Dalarnas Auktionsbyrå förra helgen. Smakar det så kostar det.

Senapsdoft på auktion

Förra helgen var det auktion hos Dalarnas Auktionsbyrå i Borlänge och ett och annat utrop doftade onekligen lite nostalgi.

Eller korv med bröd snarare.

Bland objekten som klubbades återfanns nämligen en leksakslastbil med släp av det danska märket Tekno som idag är ett stort samlarområde. Lastbilen i fråga var dessutom av synnerligen sällsynt model och med reklam för Slotts Senap på släpet.

– Sannolikt är lastbilen tillverkad i reklamsyfte och fungerade som gåva från Slotts till deras kunder, funderade auktionisten Janne Östensson i samband med visningen.

Hur som helst lockade detta korv- och bröddoftande fordon massivt intresse vilket följdaktligen fick budgivningen att skena iväg. 2 200 kronor såldes lastbilen för och med tanke på dess goda skick och sällsynthet får det trots allt betraktas som ganska modest.

Andra och mer vanligt förekommande Teknofordon säljs ofta för runt 2 000 kronor så ett litet fynd gjorde nog ändå den som blev senapslastbilens nye ägare.

###

Möjligen investerade han segerpremien i en Teknolastbil med senapsreklam:

http://www.youtube.com/watch?v=Eon-W8HNjBI

AB Nilsjohan formgav köksutrustningen under en hel epok.

På köksparad med Nilsjohan

Klart den äkta maken ska ha en ishink till kvällsgroggen. (Klicka för fler bilder).

”Nilsjohan är kvalitet”, sa farmor och några hattförsedda poplinkappedamer bredvid henne nickade instämmande samtidigt som de ivrigt slukade alla försäljningsargument som demonstratören där framme på scenen hasplade ur sig.

Platsen var Hagaskolans aula någon gång alldeles i slutet av 1960-talet. Att jag överhuvudtaget befann mig där och dessutom tillsammans med ett koppel äldre damer berodde på att jag följt med farmor till den glada köksparad som företaget AB Nilsjohan under 50- och 60-talen turnerade land och rike runt med.

AB Nilsjohan hade grundats redan 1888 under namnet Firma Nilsson och Johansson och dess affärsidé var att tillhandahålla kärl i bleckplåt. Efter 1:a världskriget började man istället sälja husgeråd till de svenska folkhemmen och när man under 50-talet bytte namn till AB Nilsjohan var företaget något av kunglig hovleverantör av allehanda köksredskap till de likt svampar ur marken framväxande folkhemmen.

Varenda svensk husmor (ni vet den där numera utrotade kvinnoarten som var så vanlig förr) var ansluten till Nilsjohans Köksklubb som hade hela 1,2 miljoner medlemmar. Nilsjohan var i princip en folkrörelse som dessutom hade den goda smaken att till sina produkter ha anlitat några av dåtidens mest spännande formgivare som t ex Sigvard Bernadotte, Henrik Wahlfors och Signe Persson-Melin.

###

På besök hos formgivaren Sigvard Bernadotte:

http://svtplay.se/v/1434393/oppet_arkiv/besok_i_sigvard_bernadottes_atelje_1963

Två filmsnuttar som speglar lite av orsaken till Nilsjohans uppgång och fall:

http://svtplay.se/v/1392999/oppet_arkiv/polis?sb,k103213,1,f,103219

http://svtplay.se/v/1393007/oppet_arkiv/gruvarbetare?cb,a1364145,1,f,103219/pb,a1364142,1,f,103219/pl,v,,1393005/sb,k103213,1,f,103219

###

Den Glada Köksparaden var en viktig hörnsten för Nilsjohans närmast oerhörda framgångståg genom Svea, Göta och Vendes rike (Sverige hette ju så då?i högtidliga sammanhang). Köksparaden var lite som en kringresande cirkus och många av dåtidens stora svenska artister fanns med som dragplåster. Om jag inte helt missminner mig så var nog yrkescharmören och sångaren Lasse Lönndahl en av de som skulle sätta fart på min farmors och hennes hattkamraters köplusta där i Hagaskolans aula.

Som en osnuten och lite halvbusig åtta-nioåring var jag näppeligen särskilt intresserad av köksredskap. Men eftersom vi bodde precis bredvid Hagaskolan och det lockades med såväl kändisar som glassutdelning så fanns jag givetvis på plats och jag minns att det nära nog var rena Maranatastämningen därinne med munviga Nilsjohans-försäljare i rollen som Arne Imsen.

###

Lasse Lönndahl fanns med Nilsjohans köksparader. Här dock i en annan reklamroll

http://www.youtube.com/watch?v=R-HvT8YXwX8

###

”Nilsjohan är kvalitet”, var alltså budskapet farmoderskapet trummade in i mig efter showens slut och då hon köade för att köpa ett ex av konservöppnaren Klara i limegrön variant. Dessutom klippte hon till med en brödkniv med trähandtag och såg riktigt nöjd och belåten ut då hon återvände hem.

Det var dock de sista ryckningarna i Nilsjohans livsnerv. Företaget hade ju byggt sin verksamhet på förekomsten av hemmafruar och i takt med 70-talets kvinnliga frigörelse blev sådana snabbt lika sällsynta som en försäkringskassehandläggare utrustad med sunt förnuft och empati. 1981 var konkursen ett faktum och numera är Nilsjohan exporterat till den finska Hackman-koncernen.

Några glada köksparader var det alltså länge sedan vi såg till, och köksklubbens 1,2 miljoner hatt- och poplinkappeförsedda medlemmar har väl dessutom bostavligen gått upp i rök sedan dess så egentligen har vi bara minnena kvar av denna svenska husgerådsinstitution som legat bakom klassiker som kaffebryggaren Don Pedro, bordsbestickserien Sessan, trevåningskakburken Kringlan, TV-kannan Sissi och rivjärnet Lizzy.

Vad namnet var på farmors brödkniv vet jag inte, men jag vet att den hade kvalitet. Det hade ju farmor sagt.

###

Möjligen använde sig dessa matglada herrar av Nilsjohans husgeråd:

http://svtplay.se/v/1371524/oppet_arkiv/novisen_vid_spisen?sb,k103034,1,f,103037

Två andra husgerådsrelaterade gamla filmer:

http://svtplay.se/v/1434349/oppet_arkiv/_allt_om_plast__1951?sb,k103004,1,f,103008

http://svtplay.se/v/1434332/oppet_arkiv/porslin_i_gustavsberg_1939?cb,a1364145,1,f,103008/pb,a1364142,1,f,103008/pl,v,,1434349/sb,k103004,1,f,103008

###

Faktum är att när jag blev med egen bostad hösten -78 så fanns såväl den snorgröna konservöppnaren Klara som brödkniven with no name med i flyttbagaget. Farmor hade gått bort tidigare samma år och nu blev det mitt uppdrag att föra dessa högkvalitativa köksredskap in i framtiden.

Och det har jag faktiskt gjort. Gröna konserv-Klara blev dock utsliten av alla hundmatsburkar så den har ersatts, men brödkniven är still going strong. Och då underdriver jag.

Precis denna brödkniv har jag sedan 1978 dagligen använt till i princip allt som en kniv kan användas till i ett kök, utom mord då möjligen.

Den har skivat limpa och och skurit grönsaker, hackat lök och fileat fisk, skurit biff och benat ur kyckling. Den har till och med använts till att skära papper, tejp, skosnören, tyg och en jädra massa annat. Den har t o m fått gjort akuta inhopp som vikarierande elskruvmejsel och tillfälligt lövsåg så dess meritlista är ganska imponerande för att vara en brödkniv.

Och nästa ståtliga faktum i detta sammanhang är att denna kniv heller A-L-D-R-I-G blivit slipad.

Den funkar bra ändå.

Förvisso hade, och har, mina barns kockutbildade mor haft upprepade synpunkter på min köksliga knivtradition och bara ruskat på huvudet och kastat menande blickar ned i den trots allt ganska välförsedda köksknivslådan när jag skurit allt från fläskkotletter till julskinka med den tandade brödkniven med trähandtag.

Men varför ändra ett vinnande koncept. Min brödkniv skulle göra vilken finne som helst konservöppnargrön av avund och sådana saker byter man ju bara inte ut.

”Nilsjohan är kvalitet”, sa salig farmor.

Och jag har bara att instämma.

###

Mördande reklam var ordet som gällde för Nilsjohan:

http://www.youtube.com/watch?v=hq74Y1yUgq0

Och så måste vi ju ha någon knivrelaterad låt att nynna på också. Hur lätt hade det då inte varit att bjussa på Lundells "Den vassa eggen". Men nu är det så att undertecknad aldrig kommer länka till något av Lundell eller hans om möjligt ännu tristare förebild Bruce Springsteen, så det får bli något helt annat. Som t ex:

http://www.youtube.com/watch?v=ULjPJNmBtdA

eller:

http://www.youtube.com/watch?v=aBccr-aLu4I

och:

http://www.youtube.com/watch?v=DzD9CyFtH4o

Sedan en låt från den tiden Pink Floyd kändes fräscha och nyskapande. En låt med den något bisarra titeln" One of these days I`m gonna cut you up into little pieces" som för övrigt innehåller musikhistoriens läckraste basgång.

http://www.youtube.com/watch?v=uHXJKLRBbTk

Och så den givna avslutningen:

http://www.youtube.com/watch?v=Xqrx3gpKhZo

Stränderna vid Rimni är långa, djupa och guldrika. I alla fall var dom det 1967.

Charter med guld, Rocky och små fällknivar

Rocky Roberts & The Airedales låg bakom musiken till min första charterresa.

Det är ingen idé att hymla med det. Lika bra att erkänna med en gång.

Nu drar jag.

Utomlands.

Till värmen.

I två veckor.

Skööönt!

En charterresa till sol och värme den här tiden på året då snöbyarna står som spön i backen och hela landet är som en nedisad lovikavante är inte helt fel. Om man så säger.

Fast min allra första charterresa utomlands förlades till sommartid. Närmare bestämt sommaren 1967 då yours truly precis hade gått ut första klass och hela världen låg framför de med popbandsnamn nedkluddade gympadojorna.

Under vintern före hade bläddrande i resekataloger upptagit en hel del tid hos föräldraskapet, och till sist blev det bestämt att vi skulle åka till Italien och badorten Rimini på dess ostkust invid Adriatiska havet. Minns också att vi åkte med numera insomnade researrangören Tjäreborg.

###

Lite charternostalgi:

http://svtplay.se/v/1449139/oppet_arkiv/om_charterresor_till_mallorca?sb,k103034,2,f,103052

###

Jag tror vi åkte ganska snart efter att skolan slutat och bilderna som flygplatsfotograferna tog när vi steg av planet avslöjar att jag hade min favvotröja på mig. En televerksorange banlonpolo (inte lätt att medge, men så var det). Ett plagg som säkert skulle kunna ha orsakat diplomatiska förvecklingar med det modemässigt ständigt uppgraderade Italien.

Men det klarade sig och möjligen berodde det på att jag som ung var blond som en rågåker och därmed väckte viss uppmärksamhet, i alla fall hos framför allt hos de brunögda italienska damerna.

”Hello Blondie”, sade alltid servitriserna på Hotel Domus Mea och gav mig extra portioner med glass och bigarråer samtidigt som de rufsade mig i håret och log.

Livet kunde inte bli bättre och ni förstår säkert att min uppfattning om Italien i allmänhet och italienskor i synnerhet sedan dess präglats av detta på ett positivt sätt. Minst sagt.

###

Så här såg turistlivet ut på Madeira 1955:

http://svtplay.se/v/1392911/oppet_arkiv/atlantens_parla_-_madeira_1955?cb,a1364145,1,f,103052/pb,a1364142,1,f,103052/pl,v,,1449139/sb,k103034,2,f,103052

###

Rimini var, och är väl fortfarande, en stor badort som är sammanväxt med grannorten Riccione och där sandstränderna är milslånga och härliga. Där tillbringades givetvis en stor del av semestern och möjligen var det då jag insåg att jag antagligen varit grävskopa i mitt tidigare liv.

På stranden skulle det nämligen grävas hål. Allra helst så djupa hål att man nådde ned till vattnet. Eftersom stranden också var väldigt bred så kunde hålen bli meterdjupa och mer därtill innan vattnet sipprade fram.

Vid ett sådant tillfälle såg jag plötsligt hur det glimmade till nere i botten av mitt hål. ”En skatt” tänkte jag givetvis och helt fel var det trots allt inte.

Det som glimmade visade sig vara en liten berlock i guld med siffran 13 instansad. Sannolikt hade en flicka några år tidigare lekt på samma plats på stranden och då tappat sin berlock från 13-årsdagen. Det sistnämnda har jag givetvis inte en aning om, men eftersom killar sällan eller aldrig bär berlocker så utgår jag från det.

###

13-killar vid poolen. Dock utan berlocker:

http://www.youtube.com/watch?v=hfcHgk10rbg

En sång om att resa:

http://www.youtube.com/watch?v=_q9of8OhkeQ

###

Men Italien var inte bara sandstränder där maglådeförsedda glassförsäljare gick runt och ropade ”Gelati! Gelati!! (Väldans goda glassar där minns jag. Särskilt en sorts som var paketerad i små fotbollsliknande plastkulor och som man åt med sked.)

Italien för mig var då också tuggummiautomater man kunde vrida fram antingen tuggummin (lågvinst) eller små leksaker ur (högvinst). Antagligen höll jag denna semester hela den italienska tuggummiautomatsindustrin under armarna och förutom lite bollar och annat jox lyckades jag vinna en fällkniv i miniatyrformat. En grej jag var så stolt över att jag senare på hösten tog med den till skolan för att visa kamraterna.

Förutom kamraterna visade även fröken stort intresse för denna kanske tre-fyra cm långa fällkniv. Hon var till och med så intresserad att hon helt sonika beslagtog kniven och behöll den. I alla fall fick jag inte tillbaka den. Något jag idag har betydligt mera förståelse för än då.

###

Klassisk svensk semester innan charterns tid:

http://svtplay.se/v/1370490/oppet_arkiv/roda_korsets_barnkolonier_och_semesterhem_1951?cb,a1364145,1,f,103052/pb,a1364142,1,f,103052/pl,v,,1392911/sb,k103034,2,f,103052

###

Men tillbaka till Italien. Det var också där jag lärde mig att Coca-Cola ska drickas ur glas med citronskiva i. Det var så drycken serverades på uteserveringarna där och det blev därefter min melodi.

Vårt hotell låg efter genomfartsgatan i Rimini och vi hade dessutom rum ut mot gatan. Något som fick sina konsekvenser för nattsömnen då italienska bilförare definitivt vet hur ett signalhorn ska användas.

På väg från flygplatsen reagerade jag på en trafikskylt med en överkorsad trumpet på. ”Får man inte spela trumpet här”, frågade jag faderskapet som dock visste att det var en förbudsskylt mot att signalera. Det säger en del om det italienska signalhornsintresset.

Oavsett tutande trafikanter så blev Riminichartern ett kul minne på många sätt. Jag hittade en guldberlock, fick en fällkniv och besökte lilleputtlandet San Marino. Syrran å sin sida fastande för den sommaren stora italienska hit ”Stasera mi butto” med Rocky Roberts samt en stockholmskille som hette Kaj.

Fällkniven och Kaj är nu bara minnen, men guldberlocken och Rocky Roberts-singeln finns i alla fall kvar.

###

The soundtrack of my first charterresa:

http://www.youtube.com/watch?v=CL92_N--RZA&feature=PlayList&p=4708A11FDDAA8225&playnext=1&playnext_from=PL&index=8

Klart man måste dricka Coke om man flyger och far:

http://www.youtube.com/watch?v=2QCwexX7urM

###

Nu ska jag hem och låna grannen plogförsedda fyrhjuling och röja vägen upp till gården från snö. Sedan vila några timmar innan jag kl 09 morgens sitter i ett charterplan på flykt från februari månads rusk.

Ha det!

###

Vad jag nu flyr ifrån:

http://svtplay.se/v/1434947/vinter_i_skane

Barndomsidolen Adam Cartwright (Pernell Roberts) har gått ur tiden. Därmed är samtliga cartwrajtare samlade på Sarons ängder där de också säkert håller koll på såväl rödskinn som banditer.

Bonanza har gått i himlen in

Bröderna Cartwright höll ordning och redan på Vilda västern. (Klicka för fler bilder)

"Bröderna bröderna bröderna bröderna Cartraaaajt!!"

Så nynnande man många gånger som liten 60-talskis och självklart var man då inspirerad av westernserien med samma namn (dock med annan stavning...och egentligen hette den ju Bonanza.)

Bröderna Cartwright var kanske de första stora svenska TV-idolerna och under åren 1959 till 1973 producerades inte mindre än 430 avsnitt av denna familjeanpassade och inte alltför våldsamma westernserie.

För mig blev serien också magisk på så sätt att det var just där man fick sin förste store idol. Nej, det var inte Little Joe och inte tjockisen Hoss heller och självklart inte pappa Ben.

Återstår gör alltså äldste brodern och hårdingen Adam som spelades av Pernell Roberts vilken tragiskt nog gick bort i förra veckan 81 år gammal. Därmed finns ingen av dessa fyra legendariska tv-hjältar längre i livet. Dan Blocker (Hoss) dog redan 1972, Lorne Greene (Ben) följde efter 1987 och 1991 var det Mike Landons (Little Joe) tur att rida över till de sälla jaktmarkerna.

Roberts fanns dock inte med i brödraskaran under hela Cartwright-epoken. I takt med att manusen tunnades ut tröt också hans intresse och han lämnade produktionen redan i mitten av 60-talet för att istället medverka i serier och filmer som t ex "Ironside", "Hawaii Five-0", "MASH" och Mission impossible".

Varför det blev just Pernell Roberts jag tog till mig som idol har jag inte en susning om. Oavsett vilket är världen nu en barndomsidol fattigare.

###

Ett avsnitt i vilket Adam råkar skjuta Little Joe. Del 1:

http://www.youtube.com/watch?v=KWbtGOXDWcI

del2:

http://www.youtube.com/watch?v=i2ydtJDfucE&feature=related

del 3:

http://www.youtube.com/watch?v=s23O2IAnVfg&feature=related

del 4:

http://www.youtube.com/watch?v=etRM-jib8Yc&feature=related

del 5:

http://www.youtube.com/watch?v=ib0fgI1QoJI&feature=related

Bröderna C i blooperstagen:

http://www.youtube.com/watch?v=Fk029jsZRQI&feature=related

Mer i originalförpackning. Här hade dock kapsylerna ännu inte blivit samlarobjekt.

Under påverkan av drycker

Mer i den ursprungliga modellen och med den livsfarliga kapsylen man alltid skar sig på.

Den som var med under det glada 60-talet minns säkert Merry och Mer. Läskedryckerna vars kapsyler man skulle samla på. Jag har nog snuddat vid ämnet redan i tidigare blogginlägg, men nu har jag fått lite mera kött på benen och tar upp tråden igen.

Läskedrycken Merry lanserades av företaget Bjäre 1963 och för att maximera intresse och köplust runt den kolsyrebubblande produkten så utlyste man tävlingar där det gällde att samla så många Merry- eller Merkapsyler som möjligt.

Den som samlat in flest skulle belönas med minst sagt fantasifulla priser. En livs levandes elefant, en sprillans ny och rosafärgad Rolls-Royce eller en resa till Beirut (som på den tiden var ett nöjeslivets och synds näste) skulle locka folk att köpa den nya fruktsodan.

###

Merry var en försvenskad variant av 7-Up:

http://www.youtube.com/watch?v=m8-eLMuCdfI&feature=related

Fast Apotekarnes hade fler smaker:

http://www.youtube.com/watch?v=emCRQ0YTBpM

###

Kapsyljakten vara ett genidrag av Bjäre. Halva Sverige drack Merry som om det var den nya modersmjölken och värst, eller bäst beroende på hur man ser det, var Svenska Missionskyrkans ungdomsförbund som hade get sig tusan på att få sig en rosa Rolls.

Missionärernas tanke var att de omgående skulle sälja bilen och för pengarna köpa andra fordon de kunde använda i sitt missionsarbete i belgiska Kongo.

Inom förbundet gick det ut ett påbud (i religiösa sammanhang är det som bekant påbud som går ut) om att det vid samtliga missionsförbundets sommarläger detta år endast skulle konsumeras Merry.

Och konsumerade gjorde man. Med kolsyrestinna magar kunde man sedan överlämna ett parti om inte mindre än 300 000 Merrykapsyler till Bjäre. Förvisso nådde man inte riktigt upp till RR-kravet som låg på 849 999 kapsyler, men företaget tyckte ändå att missionsförbundets ungdomar gjort en så strong insats att de istället fick några Landrovers.

###

Merry hade sina förespråkare inom musikvärlden:

http://www.youtube.com/watch?v=18ZxepLbJbg&feature=related

###

Bjäres tanke var givetvis att skapa uppmärksamhet och det lyckades man onekligen med. Landets tidningar rapporterade med stora ögon om såväl det faktum att Bjäre behövde anställa en elefantskötare som köpt in en rosa Rolls Royce. Rollsen användes under tävlingens gång av företagets säljare som åkte runt i landet med den och promotade den nya läsken.

Efter tävlingens slut sålde företaget Rollsen till en privatperson och det för samma pris man en gång betalat (ca 80 000 kr). Något som innebar att man genomfört en av landets mest lyckade lanseringskampanjer kostnadsfritt.

Någon Rollsvinnaren kunde alltså aldrig koras. Däremot var det någon (o)lycklig person som hastigt och (o)lustigt kunde titulera sig elefantägare. Men även där hade Bjäre insett det orimliga med priset och vinnaren kunde istället välja reda kontanter i pris och elefanten hamnade därför slutligen i djurparken i Eskilstuna.

###

Kanske blev det Merry istället för dessa unga herrar:

http://www.youtube.com/watch?v=pf1X3aEaUj0

###

Detta med att samla kapsyler gällde som sagt även stilldrinken (icke kolsyrade drycker hette så då) Mer som lanserades av redan 1961. Själv minns dessa kapsyltävlingar väl. Givetvis beroende på att jag samlade kapsyler för brinnande livet. På väg hem från skolan gick man med ögonen i marken för att se om där kanske låg någon kapsyl.

Som jag minns det så fanns det på kapsylens undersida, under korkskivan man fick pilla loss, ett tryck med antingen bokstäver, siffror eller en Jokerfigur. Jag tror det gällde att samla ihop bokstäver så man kunde skriva Merry eller hela alfabetet, då vann man t ex små glänsande dödskallar, badbollar eller något annat för oss 60-talsbarn livsnödvändigt.

Med tanke på 60-talskapsylernas utformning hade det kanske varit bättre att priset bestått av en ask plåster. Då öppnades kapsylen med hjälp av en liten plåtflik på kapsylen och vid åtminstone var tredje öppning så slant man något och vips så hade man skurit sig i fingret?det hörde liksom till på den tiden och var egentligen inget man tänkte på.

Det var priset för att klämma en läsk helt enkelt.

###

Är det Mer dom vill ha mer av?:

http://www.youtube.com/watch?v=E0nfjguTclg

Inte riktigt min patrull...men nästan

Scouter med Huckleberry Finn-ambitioner

Någon av dom ville alla vargungar ju vara. (Klicka för fler bilder)

Det blev aldrig någon vidare scout av mig.

Faktum är att jag inte blev någon scout överhuvudtaget.

Mina knopknytarambitioner stannade istället vid ett par halvhjärtade år i Vargungarna som väl fungerade som lite inskolning till den regelrätta scoutverksamheten.

Antagligen var det grupptrycket från vänner och klasskamrater som gjorde att jag en mörk och kulen höstkväll (i ärlighetens namn har jag ju inte en susning om det var en mörk och kulen kväll, men jag är i alla fall säker på att det var på hösten så det ger ju lite stämning att skriva så i alla fall) traskade iväg till KFUM/KFUK:s hemvist i Matjesgården på Bullermyen. Jag pluggade på Tjärnaskolan och de flesta polarna bodde på Bullermyren och Matjesgården var på den tiden lite grann av områdets ungdomsgård.

I den fyrkantiga tegelröda byggnaden fanns miniracingbana, pingisrum, sällskapsrum samt ett stort aktivitetsrum som lockade och när KFUM dessutom ofta anordnade filmkvällar och annat skoj så lockades ju vi småungar dit lika snabbt som en försäkringskassehandläggare slår undan fötterna på en arbetslös och sjuk.

Vid Matjesgården blev det fullt hallaballo när vi drog in. Precis som de ökända egyptiska gräshopporna drog vi fram genom lokalerna och lämnade inget orört. Lugnet i sällskapsrummer förbyttes raskt till ett högljutt sorl, nere i racing- och pingisrummet var det full fart precis som i den ribbstolsbeklädda aktivitetssalen i källarvåningen. Full rulle kort och gott.

Vi for fram överallt i huset och inte ens det lilla andakts- och bönerummet invid övervåningens kontorsrum fick vara ifred. Fast på något sätt kände vi viss respekt därinne och nöjde oss mest med att förundrat betrakta det stora väggkorset samt de övriga religiösa symbolerna som fanns där.

Kort sagt tyckte vi det var riktigt kul att vara på Matjesgården och särskilt svårövertalade var vi nog inte när KFUM:s ledarstab lockade in oss i Vargungarna.

Vargungarna hade möten en gång i veckan och då höll vi till nere i aktivitetssalen. Ledarna hette Dan Ekström och Stefan Dangardt (jo, den Dangardt?dalapolisens nuvarande informationschef).

Bra killar, tyckte vi småknattar. Att Dangardt dessutom gick i syrrans klass på gymnasiet och åkte på en röd Puch Dakota var knappast någon nackdel i mina ögon. Lite trimmad var den säkert också. Fast det får väl anses vara ett preskriberat brott så konstapel Dangardt kan pusta ut?jag ska inte göra någon skandal av den saken.

En av de första vargungekvällarna skulle vi få våra namn. Vargungenamn alltså. Det hade vi alla sett fram emot.

Det här var vid den tiden då Disneyfilmen Djungelboken precis hade haft premiär och då vargungarna alltid hämtar sina namn från figurerna i Rudyard Kiplings bok satt vi som på nålar. I flera dagar hade vi på skolgården funderat, gissat och hoppats på att få just den egna favoritfigurens namn i vargungekretsen.

Baloo var nog nummer ett på listan över åtråvärda namn tätt följt av King Louie, Bagheera och Shere-Kaan. Kaa, överste Hathi och Mowgli gick ju också an?men i övrigt fanns inget som lockade. Alla ville vara någon av de kända figurerna från filmen/boken.

Det resulterade givetvis i att några blev nöjda, några jättenöjda samtidigt som det stora flertalet satt med tomma ögon och uppgiven blick och funderade över ens nya namn. Själv fick jag heta Akela och tyckte det var hur trist som helst.

Även om nu Akela var ledare för de vargar som tog hand om Mowgli och som dör hjältedöden så var det inget affischnamn direkt och därmed värdelöst.

Direkt efter namnutdelningen, vilken förrättades medelst lottning, vidtog en byteshandel och schackrande som inte skulle stått marknaden i Samarkand långt efter. De som fått de åtråvärda namnen pöste omkring som f d socialdemokratiska statsministrar och log lite överseende åt oss som fått nöja oss med att förbli grå och okända.

Jag vill minnas att priset för Baloo steg till oöverkomliga summor (läs antal filmisar) medan Akela inte ens var värt omslagspapperet till en kola.

Namnbytena blev många den kvällen och de påföljande dagarna och jag tror ledarna ganska snabbt gav upp försöket med att kalla oss vid vargungenamnen. Och det var ju lika bäst det tyckte den som hette Akela.

###

Ville man vara:

http://www.youtube.com/watch?v=OTZf8CJgudI&feature=related

Kunde också duga:

http://www.youtube.com/watch?v=OhHN-7KyaE8&translated=1

###

Vid vargungeträffarna satt vi ofta och försökte lära oss knopar. Pålstek, råbandsknop, dubbelt halvslag och allt vad det heter skulle vi kunna som ett rinnande vatten. Enklast var ju råbandsknopen så jag valde att specialisera mig på den och jag vågar påstår att det sedan dess aldrig knutit råbandsknopar som dessa vid Matjesgården. Några fler detaljer kring det yppar jag inte utan konstaterar nog att jag var en synnerligen unik knopslagare.

Framåt vårkanten skulle vi vargungar bege oss ut i skog och mark för att prova våra inlärda färdigheter. Något som skedde i form av en patrulltävling (heter det så??) vid namn Stålpilen där vi delades in i grupper och skulle utföra en rad uppgifter.

Starten gick någonstans i Skräddarbackens by och det jag minns av detta friluftsäventyr är att jag och mina patrullkamrater Tomas, Stappe och Lars-Åke snabbt kom att fascineras över det gamla sågverket som fanns (och ännu finns tror jag) där och istället spillde viktig tid på att undersöka de spännande och halv fallfärdiga byggnaderna där.

Resultatet blev i alla fall att vi kom på en föga hedrande sistaplats i tävlingen. Det blev också den första och sista patrulltävlingen jag var med om och sannolikt blev det också början till slutet på min knopknytarkarriär.

###

Allt vår patrull inte var:

http://www.youtube.com/watch?v=ehsWBKqgADY&feature=channel

###

Men ett äkta scoutläger hann jag i alla fall med innan det hela tog slut. Tidigare hade vargungarna (dock ej jag) varit på läger i Gerus fäbdodar och av de deltagande polarnas eftersnack att döma hade det varit kul?minst sagt. Ingen hade sovit något på två nätter?och då förstår ju alla hur kul det hade varit. Därför ville jag självklart inte missa nästa läger som erbjöds.

Nästa läger hölls vid en scoutgård invid sjön Varpans strand i Falun och vi var ett helt gäng Matjesgårdsungar som packade ryggsäckar, madrasser och sovsäckar och drog dit för att leva lägerliv.

Och det gjorde vi.

Fast kanske inte riktigt enligt ledarnas intentioner.

Den legendariska sistaplatspatrullen från Stålpilen var återigen samlad och vi hade givetvis en helt egen agenda för hur lägerlivsdagar bör förflyta.

Uppeldade av böcker som ”Älvpirater” (skriven av Borlängesonen Hans-Eric Hellberg och som i lockande ordalag beskrev det bekymmerslösa livet som pirat längs Dalälven vid Mjälga?ett lokalnostalgiskt lästips för övrigt), ”Huckleberry Finn” och andra äventyr så prioriterade vi snabbt ned knopslagandet högst radikalt.

Istället gjorde vi egna utflykter i omgivningarna. Vi smög längs strandkanten och försökte fånga fisk med spjut, vi täljde metspön av videkvistar och vi rökte vass. Huckleberry Finn och hans polare Tom Sawyer rökte ju vass i Mark Twains böcker och eftersom vi nu också var lite grann av viddernas och de stora äventyrens män ville vi givetvis inte vara sämre.

Vi hittade också ett övergivet härbre som givetvis skulle undersökas i detalj, en ödla som pilade förbi skulle följas efter och en porlande bäck skulle dämmas upp. Kort sagt hade vi fullt upp och själva scoutlägret blev för oss snabbt något perifert och avlägset.

Utav själva lägerverksamheten minns jag egentligen inget alls mer än att vi fick god mat inne i en stor stuga, att vi grillade korv på kvällarna medan en ledare lirade gitarr och att vi ständigt var efterfrågade av ledarskapet.

###

Huck Finn hade säkert varit scout om rörelsen hade uppfunnits då:

http://www.youtube.com/watch?v=ve21aRqI55g&feature=related

###

På natten skulle vi naturligtvis sova. Men av olika orsaker blev det inte så mycket med den saken. Grabbar i tioårsåldern som förläst sig på Huck Finn och Hjortfot kan givetvis inte sova om nätterna. De vill vara ute och smyga.

På vad man smög var mindre viktigt, själva grejen var liksom just den att man smög?på natten dessutom, när alla andra sov.

När lägereldens glöd väl falnat och den akustiske gitarrledaren slagit kvällens sista ackord började vi göra oss redo. För säkerhets skulle låg vi tysta och avvaktade en timme lite drygt innan den nattliga commandoräden inleddes.

Målet var klart. Vi skulle vi fälla några av lägerkamraternas tält och strax efter midnatt började vi försiktigt röra på oss. En efter en smög vi ut i den råa majnatten (det här vad vid pingsttid) men vi blev aningen överrumplade av det kompakta mörker som härskade utanför och osäkra på vilka tält det var vi hade sett ut som lämpliga rädobjekt.

Överrumplade blev vi också av alla snören och linor som vi dagtid med lätthet undvek att snubbla på men som i nattens mörker utgör de lömskaste av fällor även för en commandogrupp av vår kaliber.

###

Scouter ska alltid vara redo att hjälpa?precis som dessa godhjärtade unga män:

http://www.youtube.com/watch?v=xbVifPkbYsk&feature=fvw

###

Jag ska inte gå in på detaljer, men det hela gick väl inte riktigt som vi tänkt. Vi hade inte hunnit långt innan den förste av oss snubblade över en uppspänd tältlina med allt vad det innebar i form av nyväckta högljudda scouter i raserade tält och alerta ledare med öronen på helspänn.

Vår planering föll snabbt samman och vi tvingades hals över huvud fly ut i skogen. Ganska osmart egentligen för det enklaste hade ju varit att springa tillbaka till tältet och låtsas som om man sovit.

Men paniken slog till och vi valde flyktalternativet. Något som givetvis ledde till att commandogruppens medlemmar snabbt kunde identifieras?vi var ju de enda som inte fanns kvar i lägret.

Under dessa omständigheter blev vår nattvaka inte riktigt den vi tänkt oss. Äventyrslustan var bortblåst och dessutom var det kallt ute. Inte såg man något heller så det där med att smyga kändes rätt meningslöst. Vi huttrade någon timme i skogen innan vi med stukade nackar och med svansen mellan benen återvände till baslägret som dock lyckligtvis återgått till sin dvala.

Morgonen därpå blev dock fyra stycken Huck Finn-wannabees uppsträckta av ledarstaben och därefter höll vi oss i skinnet. Skapligt i alla fall.

###

Så här skulle man vara som scout:

http://www.youtube.com/watch?v=ehsWBKqgADY&feature=channel

Fast det finns ju ytterligheter också.

http://www.youtube.com/watch?v=QvMsAWx1H7c

###

Fast ett litet intermezzo till hann vi med. Fast det var egentligen inte vårt fel. Såklart.

Vid lägret fanns också scouter från andra håll i länet, bl a Falun. En av faluscouterna kallades ”Brottar´n” (antagligen för att han brottades?vad vet jag) och han hade tidigt på morgonen på hemresedagen dödat en ödla med kniv (kniven var alltså mordvapnet?ödlan själv var obeväpnad och försvarslös).

Eftersom vi hade redan hunnit bekanta oss med en av de lokala ödlorna så kände vi oss personligen förorättade av detta illdåd och ville skipa rättvisa. Denne ”Brottar´n” fick därmed en grupp målsökande robotar efter sig.

Lars-Åke och Tomas var patrullens självskrivna torpeder och även de som lyckades ringa in förövaren som påträffades i anslutning till matsalen. Jag minns inte i detalj hur det hela utmynnade, men jag kan tänka mig att det blev lite knuffande fram och tillbaka och några hårda ord innan ledarna avstyrde det hela som i alla fall hade varit färdigt i samma ögonblick någon av slagskämparna fallit till marken. På 60-talet var ett slagsmål slut då?då hade man vunnit och inte sällan blev de som slagits världens bundisar efteråt.

Om ”Brottar´n” minns detta vet jag inte och heller inte om det förbrödrades efteråt, men däremot minns jag tydligt hur en mycket trött och utsjasad scout återvänder till fäderneshemmet vid middagstid en solig majsöndag för att omgående falla i sömn...och det redan i hallen.

Det tog på krafterna att vara vargunge.

Fotnot: Den som vill ha en skildring om hur det verkliga scout- och vargungelivet kunde gestalta sig i Borlänge förr rekommenderas att läsa Sven Jansson bildrika bok ” Scouter i Tunabygden – glimtar från tio decennier”.

35 pistoler kostade en äkta björnfitta på Tempo när det begav sig. Om snorbromsen pipan också ingick framgår ej av annonsen.

Kalla vintrar med björnfittor och ankfötter

Kallt var ordet.

Sa Bull.

Och jag håller med.

Fast såklart är det plockpotatis jämfört med förr.

Nyåret -79/80...eller möjligen -80/81...var det så kallt att klockorna nästan stannade. Nedåt -40 grader var det då.

De é va jag kallar kyla det!...för att travestera Hasse Alfredson.

Jag minns att jag då var ute på en kortare promenad, iklädd farsans gamla armépäls i fårskinn, dubbla mössor och vantar samt ett par klubbor till skoterkängor på fötterna.

Jag frös inte. Faktiskt.

Men det brände i lungorna när man andades.

Rådande kyla är således peanuts. Åtminstone typ.

Rätta mig om jag har fel, men nog var väl ändå temperaturer nedåt -25--30 (hur många streck ska det vara där?...Ranelid...svara mig!) snarare en självklarhet än en överraskning under folkhemsvintrarna på 50- och 60-talen. Snarare har vi blivit bortklemade med några bleka snöfattiga tövädersvintrar och har fått en lägre smärtgräns köldmässigt sett.

Typ.

När det är så här kallt ska man ha en björnfitta förresten.

Ni vet en sån där ryssmössa i päls som var standard på alla ungar under tidigt 70-tal. Vi kallade dem björnfittor. De var gjorda i björnbrun syntetpäls och var ruskigt varma. Oavsett om kung Bore nöp i nästippen så var resten av skallen varm som ett nykokt ägg.

Som skor var det ankfötter som gällde. Dessa smått märkliga skor som var modemässigt samtida med björnfi...f´låt ryssmössan. Vi säger så hädanefter. Man vill ju inte få en Schymansk bannbulla utfärdad över sig.

###

Klassisk björn:

http://www.youtube.com/watch?v=2wHkV7IVIoI&feature=PlayList&p=E1C161432289B086&playnext=1&playnext_from=PL&index=50

En helt annan Björn

http://www.youtube.com/watch?v=bE3XCMHw3zI

Många Björnar blir det. Här en med ryssmössa:

http://www.youtube.com/watch?v=4cPLLNOk8iU

Man kan odla sin egen ryssmössa. Går att få i valfri kulör:

http://www.youtube.com/watch?v=2MXVi0HIEv0

http://www.youtube.com/watch?v=wNgBSQoTAEU&feature=related

###

Men med en ryssmössa, ett par bladiga ankisar och en sportig midjekort täckjacka, gärna med stickade muddar, fickor på bröstet och någon liten snitsig revär, var man top-of-the-line på skolgården. Lite som Socker-Connys järnrör. Man slog hela skolgården med häpnad.

Inte illa med tanke på att man trots allt bara såg ut som en modern ryss från 1986.

Fast ankfötter och ryssmössa hjälpte ju inte i de tuffa striderna på de höga snökullarna som plogats ihop. Där var det bara våghalsighet och sann brutalitet som gällde.

Men det värmde det också, även om det kanske knäcktes något finger eller nyckelben av och till.

Ankfötter var gjorda i skinn och hade ett brett framparti, svängt lite som en ankfot. De fanns i ankelhög och vadhög modell. De vadhöga sålde bäst. I dem kunde, ja inte bara kunde, man skulle, det var skolgårdslag på det, stoppa in byxorna baktill och därmed låta stövelskaften vara synliga bakifrån.

Framdelen skull byxorna hänga som vanligt däremot.

Fränt sa Bernt.

Själva ankfoten såg man inte mycket av. Kraftigt utsvängda jeans, typ uppochnedvänd tratt, gällde och sådana brackor täckte ju hela foten.

###

Två ankfötter gör sig redo för vintern:

http://www.youtube.com/watch?v=4z74WZ_m2Kk

The one and only vintersyssla på skolgårdarna förr:

http://www.youtube.com/watch?v=yS2PQwPqsCs

###

Jeans är ju ett område för sig ochdet måste jag återkomma till. Borlänge har ju faktiskt haft en högst avgörande inflytande på 70-talets jeansmode.

Allvarligt. Det är så! Men jag tar det sen.

Till dess kan ni roa er med lite diverse ungdomsmodeannonspyttipanna (phew...långt och märkvärdigt ord...Vad säger du Ranelid? Höll ryggraden? Du kom kanske undan med ett litet skavsår på läppglansen) från gamla goda BT.

Åsså lite musik förstås. Det blev lite kyslagna låtar förra gången så jag tror det får bli lite mer värmande tomgångar nu.

###

Sjunger förvisso om sol, men sannolikt är detta låten med världshistoriens tjatigaste refräng.

http://www.youtube.com/watch?v=cd_Fdly3rX8

Solnedgångar funkar bra dom också:

http://www.youtube.com/watch?v=sT1pYuR8F9o

Heta hits från ankfötternas tid:

http://www.youtube.com/watch?v=IfHzJU-Rlo4

http://www.youtube.com/watch?v=L4-V6vwO5FM&feature=related

Hade just glömt hur bra T-Rex faktiskt var. Vi kör en till:

http://www.youtube.com/watch?v=Xgcxd9wtXUE&feature=related

Hade man inte råd med ankfötter och ryssmössor fick man klä sig som dessa herrar:

http://www.youtube.com/watch?v=VLsw668PVyY

Låtmässigt är ju den här bättre...tycker jag:

http://www.youtube.com/watch?v=8e-T655gR38

Gillar denna kryddiga anrättning:

http://www.youtube.com/watch?v=wGICPpr2pXA

Gott-humör-låt 1:

http://www.youtube.com/watch?v=zxDh2sYQRpo

Gott-humör-låt 2:

http://www.youtube.com/watch?v=53k4MHDXs_w

Gott-humör-låt 3:

http://www.youtube.com/watch?v=vuPor4ucOoE

Hockeylegenden Lennart "Lill-Strimma" Sveberg iklädd Mora IK:s gamla klubbdräkt. Den dräkten var jäsingen i en låda riktigt snygg och borde återinföras å det snaraste. Om det är en specialvinklad "Strimma-klubba" han har på bilden är mera oklart.

Strimmor, klockor, ubåtar och elskåp

Ubåtsbesättningen jag firade nyår med.

Snart ska nyårsklockor ringa och landets alla Jarl Kulle-wannabees kommer med alkoholskrovliga röster att deklamera ”Ring klocka, ring” samtidigt som resten av landets befolkning bränner bort några tiotals miljoner kronor på fyrverkerier.

Annat var det förr (nu igen)! Under 1960-talet var Kulle bara en skådis bland många andra och då fanns det inte många som reciterade lord Alfred Tennysons dikt ”Nyårsklockan”, åtminstone inte i TV.

Traditionen med att läsa ”Nyårsklockan” härstammar från 1895 då en obekant herre vid namn Nicklas Bergendahl för första gången läste de klassiska raderna uppe på Skansen vid tolvslaget på nyårsnatten. Året därefter ställdes nyårfirandet in p g a snökaos i Stockholm (två cm snö är lika med snökaos på stockholmska) men 1897 tog skådespelaren Anders de Wahl tag i uppdraget som sedan dess blivit en tradition för många nyårsfirande svenskar.

Idag är det Janne Malmsjö som läser dikten och därmed är han nummer 16 i ordningen att utföra uppdraget. Enda kvinnan som haft den äran är Margaretha Krook och enda dalmasen är såvitt jag vet Rune Lindström.

###

Ett potpurri av Tennysons ”Nyårsklockan” så ni kan fira nyår på riktigt vis:

http://www.youtube.com/watch?v=WS0MJo-a_NY

Fast det kanske går lika bra med:

http://www.youtube.com/watch?v=ZEbZqnC2oN4

###

Nu tror ni att jag vareviga nyår sitter och väntar på att högtidligheten ska nå sin kulmen genom Tennysons epos?inget kan dock vara mer fel. Varken då eller nu.

De allra tidigaste nyårsaftnarna ligger för min del höljda i dunkel, antagligen beroende på att man blev nattad i god tid före nyårstal och champagneglasklirr.

Väl upp i skolåldern så var man ju inte lika lätt att få i säng utan istället tillbringades många köldbistra nyårsaftonskvällar på rinken mellan Hagaskolan och Maserhallen.

Lagom till Lucia brukade isen vara spolad och klar och kommunens fritidsgubbar hade även hunnit att sätta upp sargen. På en nyårsaftons kväll var det ingen trängsel på rinken och jag och polarna fick vara där helt ostörda. Med min nyinköpta Lill-Strimmaklubba, en specialvariant med ohookat blad med den yttersta bladspetsen istället var vinklad ca 45 grader vilket skulle göra handledsskotten snärtigare.

Där kunde vi hålla till hela kvällen och dribbla, skjuta och spela. Jag minns att jag och polaren Krille en gång var där ända tills framåt tolvslaget. Visserligen släcktes rinkbelysningen redan vid 21-tiden, men det problemet löste vi elegant genom att medelst en avslagen hockeyklubba bryta upp elskåpet och vrida på strömbrytaren.

Sedan kunde vi spela ytterligare några timmar innan dess att vi avbröt för att hinna hem och äta Bolero (ett Prick-liknande godis som Konsum sålde), dricka Charlies Lime-soda och kolla den tecknade Beatles-filmen Yellow submarine som sändes ett nyår någon gång runt 1970.

Fyrverkerier då??, undrar säkert vän av ordnung (det låter mycket bättre på tyska. Mera schwung på nåt sätt).

Nixpix. Sådant höll vi inte på med alls. På nyår vill säga. Vid påsk och Valborg höll vi däremot bara på med sånt, Kinapuffsterroristerna från Gymnasiegatan, typ. Men det är en helt annan story och delvis redan berättad.

###

Två låtar som önskats av en frisksportande hobbyelektriker:

http://www.youtube.com/watch?v=Jf5dJnIw5vA

http://www.youtube.com/watch?v=aatjerFCRP8&feature=related

Filmen som fick oss att lämna uterinken redan före midnatt:

http://www.youtube.com/watch?v=A7F2X3rSSCU&feature=related

Vi tar en snutt till:

http://www.youtube.com/watch?v=JOO8-Jp-xsg&feature=related

###

Numera lirar jag inte särskilt mycket hockey vare sig på nyår eller vid andra tider på året. Och ingen annan heller för den delen, inte ens polaren Krille. Det är lite trist att se en sådan fin gammal nyårstradition som hockey med uppbrutna elskåp gå i graven på det här sättet.

Men man får väl skylla på klimatförändringarna. Numera finns ju sällan några isar uppspolade till Lucia och heller inga sarger monterade runt Hagarinken (fast det senare har ju mer med kommunens bristande ekonomi att göra än med väderlek).

Själv bor jag numera i Medväga och vid den sarglösa isbanan där finns i alla fall ett elskåp. Ett elskåp som dessutom har en strömbrytare monterad utanpå (möjligen en produktförändring jag själv kan ha bidragit till).

Kanske man skulle göra en nostalgisk nyårsafton? Den gamla hockeyklubban står i ladan, Yellow submarine har jag på videoband och en påse skumprick ska väl gå att fixa fram.

Värre är det med den giftgröna Charlies Lime-soda som varit borta ur sortimentet lika länge som ABC-hjälmar, Dubbel-Nisseskridskor och Lill-Strimmas specialvinklade hockeyklubbor (som Simonssons sport på Bullermyren sålde).

Men det funkar ju med champagne också och det passar väl dessutom bättre till Tennysons ringande nyårsklockor.

###

Ett europeiskt rundsvep nyårsaftonen 1953:

http://svtplay.se/v/1370787/oppet_arkiv/nyarsafton_1953?cb,a1364145,1,f,103049/pb,a1364142,1,f,103049/pl,v,,1370789/sb,k103034,1,f,103049

Restaurangliv på Östermalmskällaren nyåret -57:

http://svtplay.se/v/1392949/oppet_arkiv/ostermalmskallaren_nyarsafton_1957?cb,a1364145,1,f,103049/pb,a1364142,1,f,103049/pl,v,,1370787/sb,k103034,1,f,103049

Så här ville 1963 års ungdomar fira nyår:

http://svtplay.se/v/1370789/nyarsfirande_1963

###

Och till sist lite årstids- och väderleksmässigt passande musik. Håll till godo.

Jethro Tull och Ian Andersson sjunger om en skridskotur:

http://www.youtube.com/watch?v=JDosgkws0-c

En av få bra låtar med denna pompösa grupp. Videon är för övrigt inspelad i Sälen, bara en sån sak:

http://www.youtube.com/watch?v=l8wecAkpkfA&feature=related

Kan inte väljas bort:

http://www.youtube.com/watch?v=zN5AMSBRDps

Det känns som om man blivit det de senaste dagarna:

http://www.youtube.com/watch?v=w93Z1M2r7SA

Kanske den bäste av svenska rocksångare. Jo, så är det alldeles bestämt:

http://www.youtube.com/watch?v=qqxRbWUiS40

Passar mig noga för den gula snön:

http://www.youtube.com/watch?v=CmVvgo1wxh4&feature=related

###

Vi hörs 2010. Gott Nytt År!

Nyårens topplåtar

Vad är det då som gällt musikaliskt vid nyåren genom åren?

Svaret hittar man givetvis genom att konsultera det odödliga 10-i-topp-arkivet. Detta är låtarna som toppade listan på nyårsaftonen.

1961: Multiplication - Bobby Darin:

http://www.youtube.com/watch?v=N16WP-vwIDA

1962: Return to Sender - Elvis Presley:

http://www.youtube.com/watch?v=Z54-QHEZN6E

1963: She Loves You - The Beatles:

http://www.youtube.com/watch?v=l2fDUb57_xk

1964: Tell Me - The Rolling Stones:

http://www.youtube.com/watch?v=f5HNk5adESE

1965: Yesterday Man - Chris Andrews:

http://www.youtube.com/watch?v=DPr_VEWN6YM&feature=related

1966: Alex is the Man - Ola and the Janglers:

http://www.youtube.com/watch?v=9lFiCn4Jt5w

1967: Hello Goodbye - The Beatles:

http://www.youtube.com/watch?v=Qf2S7kKLtEQ

1968: Little Arrows - Leapy Lee:

http://www.youtube.com/watch?v=BvXDxobNteA&feature=related

1969: Simple Song of Freedom - Tim Hardin:

http://www.youtube.com/watch?v=3uVcr7LIusc

1970: Cracklin' Rosie - Neil Diamond:

http://www.youtube.com/watch?v=1WIognrqatA&feature=related

1971: Soley Soley - Middle of the Road:

http://www.youtube.com/watch?v=rm_bhJ7-ddA

1972: He is Your Brother - Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid:

http://www.youtube.com/watch?v=-QhpyxBwIiw&feature=related

1973: Loves Me Like a Rock - Paul Simon:

http://www.youtube.com/watch?v=91-sIXPX7ZA&feature=related

Gärna nyårsfirande, men först en rejäl TV-tablå.

Nyårs-TV 1966

Hylands Hörna var kulmen på tv-underhållningen nyårsaftonen 1966. Om det var Thore Skogman och Eva Eriksson som då gästade den välfriserade talkshowen är dock oklart.

TV:n är för många ett viktigt sällskap under storhelger och just nyårsaftonen är en kväll då TV-kanalerna slåss om att kunna erbjuda det mest välmatade och breda programutbudet. En snabb koll ger också vid handen att storfilmerna står som spön i backen i nyårshelgens TV-tablåer.

Annat var det förr förr (se där?nu fick jag in detta för oss nostalgiker så viktiga mantra).

Ta nådens år 1966 som exempel. TV-tablån då krävde ingen egen bilaga för att presenteras. Utbudet var aningen mindre än idag, men inte nödvändigtvis sämre.

Då var den en (1, uno, yksi) kanal som gällde och något annat än statssänd TV var det självklart aldrig fråga om.

Den 31 december 1966 inleddes TV-sändningarna kl 14 med ett 50 minuter långt underhållningsprogram med Frank Sinatra. Därefter såg tablån ut så här:

14.50. Fokus nr 100 – Aktuellt magasin.

16.00 Förrgår en gång till – nyårsunderhållning av Gunnel Linde.

16.20 – 17.30 God dag elefant! – Italiensk långfilm

18.00 – 18.20 Helgmålsringning.

18.30 I lapparnas land

19.00 Nyheter och väder

19.15 Nummer i kön – underhållning bl a Eva Rydberg, Bert-Åke Varg, Anita Lindblom m fl.

19.55 Året som gått

21.00 Nyår i Norden – underhållning med bl a Gunnar Wiklund och Wenche Myhre.

23.10 – 01.30 Hylands hörna.

###

Roligare än så blev det inte 1966. Men nyårsfirandet blev säkert trevligt ändå.

###

Klart att vi måste glutta lite på Hylands hörna. Här introt från 1962. Tralalalalalalala...:

http://www.youtube.com/watch?v=76SBvCTXm5g

Här en sändning från 2 januari 1963 där bl a Astrid Lindgren gästar:

http://www.youtube.com/watch?v=6uo_IkW16Tk

Den här Hylandhöjdaren måste ju också dammas av:

http://www.youtube.com/watch?v=FU_qwgES6os&feature=related

Beppe Wolgers och hans dockor blev de julaftonsmorgonspionjärer som startade en massiv satsning av barn-tv på jullovsmorgnarna och som fortlever än idag. Detta till alla julstökande husmödrars stora lättnad.

Barnfritt julstök med hemliga agenter

Filmen "Kalle Stropp, Grodan Boll och deras vänner" var den riktiga barn-tv-satsningen på julaftonsförmiddagarna. Även om filmen inte var någon jättehöjdare så kollade man i alla fall. barn-tv var ju förr ett ganska oprioriterat område och det gällde att ta tillfällena i akt. (Klicka för fler bilder)

Det lackar mot jul och i många hem har redan nu börjar julstöket och bjällerklangandet börjat. Hus ska städas, mat ska lagas och bröd ska bakas. Dessutom ska en uppsjö av julklappar handlas. Som ni själva ser, vet och förstår är julen stressens speciella högtid då det är många stora saker som ska hinnas med under en begränsad tidsperiod.

Och även om det för en nostalgiker tar emot att säga det så var det inte ett dugg bättre förr. Det var nästan ännu värre skulle jag vilja påstå.

Numera hålls det ju inte lika hårt på traditionerna och vilka maträtter som ska dukas fram på julbordet kan variera kraftigt från hem till hem. Numera finns det ju färdigkokta skinkor som man bara behöver smeta lite senap och ströbröd på och skicka in i ugnen en kort stund innan de är färdiga att hugga förskäraren i. Säkert är det en ynnest för många då skinkkokandet både kräver gott om tid och kastruller av badkarsstorlek.

Men samtidigt så går ju barnen miste om något. Som liten var man ju dagarna innan jul rätt uppskruvad och efter det att årets paketskörd hade lokaliserats (oftast i tvättkorgen i tvättstugan eller i någon garderob) och identifierats (hårt paket - mungipa upp, mjukt paket - mungipa ned) hade man innan självaste dopparedagen bara färdigställandet av julskinkan att se fram emot.

För årets första hårdmacka med skinka och senap samt ett glas skummande julmust från Kopparbergs bryggeri (som förr gjorde hembesök och levererade drickan direkt utanför ytterdörren) var och är en tradition man inte tummar på i första laget. Längtan efter den första skinkmacka var många gånger lika stor som ivern att få riva omslagspapperet av det där lilla fyrkantiga paketet som man visste innehöll en Mannen från Uncle-bil från Corgi Toys.

###

Att under juldagsmorgnarna ligga i tv-soffan (under julhelgen sov jag ofta där då mormor slaggade i min säng) och kolla tvåtimmarsblocket med barnprogram och samtidigt käka skinkmacka var nästan det bästa med hela julen. Först och främst vi 50-, 60-talskids inte så bortskämda med barnprogram och tecknade filmer så bara det gjorde ju att julen till stora delar blev en tv-upplevelse.

Den första satsningen på att sända barnprogram under julaftonsförmiddagen (säkert så att landets alla husmödrar...ni vet den där människoarten som dog ut någon gång i början på 70-talet...skulle få fixa det sista julstöket i fred för julklappstörstande telningar) var som jag minns det en långfilm med Grodan Boll och Kalle Stropp som sändes i något år innan de "riktiga" jullovsmorgonprogrammen tog vid. Och om minnet inte sviker mig på den punkten var det Beppe och hans dockor som startade detta.

Även om jag kanske redan hade hunnit bli aningen för stor för att tycka att solhatts-Beppes docklattjande var särskilt skoj så gillade jag ändå Beppe som person och så visade han ju en massa bra film tyckte man. Beppe var ju den som gav svenska ungdomar Scooby-Doo som ju blev en succé från första avsnittet...i alla fall i min värld.

Förutom Scooby så sände Beppe också en hoper andra filmer som var både bra och dåliga. Det mesta har raderats ur mitt minne, men någon tjeckisk film om en snubbe i plommonstop som hette Pantau ingick i alla fall i repertoaren utan att den för den skulle gjorde något outplånligt intryck.

###

Grodan Boll och Kalle Stropp roade under det tidiga 60-talets julaftonsmorgnar:

http://www.youtube.com/watch?v=wX6JeTyjfGA

Pantau hette en tjecisk serie om en mysko snubbe i plommonstop. Vi 60-talsbarn var uppenbarligen lättroade:

http://www.youtube.com/watch?v=o-HP7DA9O8U

Lyckligtvis visade Beppe Svcobby-Doo också. Något som blev en höjdare under åtskilliga jullovsmorgnar:

http://www.youtube.com/watch?v=P4d4E6e-reM&feature=PlayList&p=9AFE86AE8BC4CB46&index=1

###

Jag skulle tro att införandet av ett rejält barnprogramsblock under julaftonsförmiddagen var en eftergift från SVT till landets alla husmödrar. Istället för att ha julklappstörstande telningar hängande i kjolen kunde man nu istället ostört, relativt i alla fall, ägna sig åt de sista julförberedelserna.

Visserligen slutade barnprogrammen vid 11-tiden, men medelst lite förskottsutbetalning ur tomtesäcken kunde barnens otålighet hållas i styr ännu några timmar fram tills dess att "Kalle" började.

Ett minnesvärt sådant förmiddagspaket fick jag julen -68...tror jag det var. James Bond-filmerna snurrade som bäst på biograferna och leksaksindustrin spottade ut produkter med anknytning till den brittiske agenten. Leksaker som idag i många fall är eftertraktade samlarföremål.

Jag hade önskat mig 007:s agentväska i julklapp och hade i mina paketundersökningar dagarna innan jul också lyckats lokalisera klappen ifråga. När julaftonsmorgonen kom kunde jag inte ens hålla mig tills dess att Beppe beppat klart i rutan utan direkt efter Scooby-avsnittet slets julklappspapperet av och agentkarriären var inledd.

Nu var jag utrustad med pickadoller av olika storlek, bl a en minipistol med tillhörande plastammunition, walkie-talkie, agentbricka, spionkamera, handfängsel och lite annat som en agent måste ha för att kunna betvinga skurkar som Dr No och Goldfinger. Mest av allt gillade jag den hemliga kniven som var gömd i agentväskans handtag och som kunde skjutas iväg som en projektil genom att man tryckte på en dold knapp i handtaget.

Visserligen var jag fullt sysselsatt med agentuppdrag hela den julaftonsförmiddagen, och även en stor del av eftermiddagen, men jag undrar om morsan egentligen tyckte att den unge herr Bond var att föredra framför unge herr Julklappstörst.

Istället för en unge som gnydde och var femte minut frågade om inte det var dags att öppna paketen snart, hade hon nu istället en iskall agent med en livsfarlig väska att göra med. Med flygande knivar och minipistoler både högt och lågt mitt i julstöket var nog lite julklappsgnyende helt ok vid en jämförelse.

Snart julaftonsförmiddag igen, men för min del då utan vare sig Grodan Stropp & Kalle Boll, Beppe eller agentväskor.

Numera är jag som har fullt upp med julstök och skinkgriljering.

###

Kungabarnen skippade jullovsmorgonprogramen och julstökade med Knugen och Silvia istället:

http://www.youtube.com/watch?v=deip5iuMyqA&feature=related

För er som inte kan vänta på julklapparna. En liten titt i tomteverkstaden kan Nostalgibloggen bjuda på. Här i originalversion från 1932:

http://www.youtube.com/watch?v=Y1bv0_zxeZk&feature=related

Den allra bästa av julens alla Disneyfilmer. Den var med i det första filmblocket som sändes när K Anka och hans vänner önskade God Jul. Efter några år ströks filmen ur sändningslistan då den ansågs alltför våldsam. Det då Sverige i slutet av 60-talet var ockuperat av rödvinsradikala plyschmänniskor vilka betraktade filmen som krigshets och som skrek så högt att de fick sin vilja igenom. Sånt trams tar givetvis inte Nostalgibloggen hänsyn till:

http://www.youtube.com/watch?v=miEi3F8s8H8

Jag avslutar med en äkta nostalgisk julsång med Dalaanknytning:

http://www.youtube.com/watch?v=qheC0oNwtkE

###

Tat lugnt i julbrådskan!

White Bears första EP som såldes för 610 kr i förra veckan. Den innehållerlåtarna; When, Stupid cupid, Poor little fool och Come on baby.

Klubbad raritet av White Bear

Bandets spelningar orsakade ofta mindre smickrande rubriker som idag framstår som närmast nostalgiskt charmiga. (Klicka för fler bilder)

Ni minns väl "Vita Björn", eller "White Bear" som Borlänge allra första rockstjärna Björn Nilsson kallade sig. En artist BT i samband med årets notslagidagar i Borlänge hade ett stort reportage om genom att vi intervjuade Nippe Sylwén som var en av "grabbarna i bandet".

De skivor, två EP och en singel, han hann ge ut under karriären och det är idag eftertraktade samlarobjekt.

I förra veckan noterade jag att den första EP:n auktionerades ut på Tradera. Den drog till sig 13 anbud och slutpriset skrevs till 610 riksdaler.

Så alla gamla Borlängebor med 50-talsbakgrund skulle nog gräva runt lite i källarförråd och vindsutrymmen. Kanske har ni någon av White Bears gamla klenoder liggande.

Här nedan bjussar på på BT-reportaget som publicerades i papperstidningen i augusti i år.

###

BORLÄNGE

White Bear, en av 1950-talet stora svenska rockkungar var från Borlänge. Musikern Nippe Sylwén var en av dem som ingick i bandet.

- Jag minns att vi hade karavaner med Borlänge-raggare efter oss när vi skulle ut på spelning, berättar Nippe.

Historien om White Bear, eller Vita Björn som man också ofta sa, tog sin början under slutet av 1950-talet. I Grinihusen i Forssa bodde då Björn Nilsson, en nybliven tonåring som fått smak för den nya tidens musik - rocken. En musik han gärna ville dela med sig av.

- Det sägs att Björn höll konserter på Grinigårdarnas mattpiskställningar.Jag kände väl inte Björn särskilt bra då, men jag vet i alla fall att han gillade Tommy Steele väldigt mycket, berättar Borlängemusikern Nippe Sylwén, själv uppväxt i Forssa och som även spelade i White Bears band.

Promotorn Henry Aspelin från Borlänge upptäckte den rockande blonde grabben från Forssa på en privat fest och fick honom att starta ett band som sedan lanserades på bred front bredvid andra dåtida rockkungar som Rock-Ragge och Rock-Boris med flera.

Lanseringen gick bra och överallt där bandet White Bear and his Five Teddys drog fram gjorde det succé. I alla fall om man skulle tro promotorn själv.

- Henry Aspelin var mannen som kunde prata omkull vem som helst så han bredde säkert på en del. Jag minns en gång, efter att tre flickor i publiken rest sig och börjat skrika i samband med en konsert i Sundsvall, hur Henry kastade sig över telefonen för att ringa tidningarna och meddela att 500 flickor hade stormat scenen när White Bear spelade, berättar Nippe och skrattar hjärtligt åt minnet.

1958 var dock genombrottet ett faktum för White Bear och det hela toppades för-utom mängder med spelningar av utgivningen av en egen EP-skiva som såldes i hela 25 000 ex, ett svindlade antal på den tiden. Året därpå blev det ytterligare en EP samt en singel.

- Då var det ju oerhört stort att få spela in en skiva. Det var något som var förbehållet de bästa och inte alls som idag när vem som helst själv kan göra en inspelning.

För Nippe Sylwén, som redan tidigare spelat i en del band, innebar White Bears genombrott dock en efterlängtad förnyelse rent musikaliskt.

- Tidigare hade det blivit mycket jazz, men egentligen var jag en riktig bluesfantast så när White Bear började spela rock och jag fick vara med så blev det genast roligare. Att det dessutom blev såväl skivor som turnéer gjorde inte saken sämre.

White Bear and his Five Teddys turnerade över hela Sverige, men framför allt var det vid dansställena i Dalarna och Värmland man uppträdde. Bandet plus promotor Aspelin, som oftast var med, packade in sig i två personbilar, en Volvo Duett och en PV, lastade instrumenten på taket och drog iväg.

- Vi kunde kanske få runt 700-800 kronor för en spelning, men det var väl Aspelin och Björn som fick den största biten av kakan. Vi andra kanske fick 25 spänn eller så. Jag minns också att Henry drog av kostnaderna för affischer och annonsering från vårt första gage så då fick jag inte en krona.

Bandet var också Borlänge-raggarnas eget band och ofta när man skulle iväg på spelningar i länet så stod en lång raggarkaravan samlad vid Koppartransmacken vid Formgrens hörna för att slå följe.

- Det kunde ju hända att det ibland blev lite stökigt vid någon spelning och då var det inte helt fel att ha Borlängeraggarna med sig.

Om det var Borlängeraggare som orsakade kaoset i Gräsbergs Folkets hus är oklart, men att spelningen orsakade skandalrubriker är ett faktum.

- Herregud ja...vilka rubriker. Det som var skandal då är ju bara komiskt idag, säger Nippe och skrattar ännu mer.

Förutom låtarna från plattorna, White Bear gav även 1959 ut en EP, var det i övrigt mycket Elvis, Cliff och andra gamla rocklåtar bandet hade på repertoaren. Det viktiga var att det gick att dansa till musiken.

I början av 60-talet började White Bears stjärna att dala något och musikaliskt övergick han mer och mer åt ren dansmusik och han uppträdde även under namnen Twist-Björn och Pop-Björn. Nippe Sylwén hade vid den här tiden lämnat bandet.

- Det gjorde att jag tappade mycket av kontakten med White Bear, men jag vet att han spelade några år till innan han sedan sadlade om och blev lärare vid bland annat Soltorgsskolan.

Björn "White Bear" Nilsson arbetade också en tid vid Vägverket i Borlänge innan han 1993 avled, 51 år gammal. Något som innebar att Sverige var en rockkung fattigare.

- Han tillhörde ju rockkungarna, den saken är klar. Förutom att han såg väldigt bra ut så hade han ett väldigt bra engelskt uttal vilket gjorde att sången lät väldigt bra. Lite skillnad mot till exempel Rock-Ragge som jag tror inte kan engelska än idag... haha.

För Nippes egen del hade dock karriären just tagit fart. Han flyttade till Arvika där han kom att ingå i gruppen Ji-Coos and the Vikings, ett band som numera är mer bekanta under namnet Vikingarna.

Därefter blev han handplockad till Weine Renlidens orkester som slog folkparksrekord enligt löpande band-principen. Sedan dess blev det också många egna bandkonstellationer, till exempel Levande Musik, Nippe Sylwéns Quintet, Groove Grinders Group, Meta Roos Band med flera.

- Då var det mycket orgeljazz som gällde och jag var den första att spela bas själv på orgel.

-Många av mina gamla plattor har idag blivit riktiga samlarobjekt och de kan säljas för 2000-3000 kronor ibland, helt otroligt egentligen. Allra helst som jag själv bara har fodralet kvar till min första egna skiva.

Numera spelar Nippe bara för husbehov och ägnar sig hellre åt att hjälpa unga musiker med inspelningar och annat. Men tiden med Borlänges rockkung White Bear glömmer han inte.

- Det var där min musikerbana började så det är en given milstolpe i mitt liv.

Saab slog på stort när man sålde det tusende exxet av 92:an. Bland annat släpade man ut de två snyggaste kanslisterna för reklamfotografering i snön.

Saab - ett pruttande grodyngel

Saab 92 hade sitt ursprung i den svenska flygplanstillverkningen. (Klicka för fler bilder)

Att säga att det går dåligt för Saab vore ett uttalande som platsar under rubriken "Understatement of the year”. Frågan är om det anrika Svenska Aeroplanaktiebolaget ens existerar när jag sätter punkt för det här inlägget.

Annat var det förr (såklart) då miltärgröna och bärplockarstora Saab 92:or pruttade runt landet i parti och minut. För små var dom, pruttade gjorde dom och jäkligt många var gröna (Saab hade redigt med militärgrön färg, buteljgrön för att vara exakt i benämningen, över efter kriget och passade på att göra sig av med lagret). Dessutom var Saabarna många till antalet.

Ursprungsmodellen av Saab, den s k Ur-Saaben, konstruerades av Gunnar Ljungström och formgivaren Sixten Sason och fick modellnamnet 92001. Den visades upp första gången sommaren -47 och serieproduktionen drog igång drygt två år senare.

Saab stod (eller ”står” snarare?liket lever ju) för Svenska Aeroplanaktiebolaget som tidigare enbart varit inriktade på flygplanstillverkning.

Saab 92 var den första personbilen företaget utvecklade. Något man gjorde genom att utnyttja de lärdomar om aerodynamik, fjädring, styrning och kraftöverföring som man tillgodogjort sig genom flygplansbyggandet.

###

Lite Saab-historik:

http://www.youtube.com/watch?v=VBAF4yGgzAc

Ursaaben i sin prydno:

http://www.youtube.com/watch?v=-1MCZYaJhic&feature=related

###

De första Saab-modellerna var också försedda med en tvåtaktsmotor vilket gjorde att man på några kilometers avstånd kunde höra om en Saab var i antågande (det var ju inte för intet som den fick smeknamnet "Djungeltrumman"...andra smeknamn var "Trollhättemoped" och "Päronhalva"). Det prutt-pluttrande motorljudet och den blå avgasdimman bakom Saabarna var ett signum lika säkert som polisbilar efter en busslast med AIK-anhängare.

Ett annat typiskt Saab-signum var att de störde radiomottagningen. Att ha bilradion påslagen om man låg bakom en Saab eller en DKW (som också hade tvåtaktsmotor) var en omöjlighet då det enda man hörde var störningar från tvåtaktsmotorn.

Inte ens en vanlig bärbar transistor undgick dessa Saabattacker och fler än en gång fick 60-talets ungdomar med örat klistrat mot Tio i Topps sändningar uttala grova besvärjelser om detta bilmärke. Jag var själv i hög grad inblandad i denna ungdomsrörelse.

I mitt fall handlar det om en hatkärlek till denna bilmodell. Saab 92 och 93 (Saab 99 och andra beiga efterföljare bryr jag mig inte om) hade en formgivning som direkt fångade mig och det är egentligen lite underligt med tanke på att bilen frå början mest påminde om ett vanskapt och ilsket grodyngel.

Men samtidigt var den tuff. Designen känns än idag ettrig och envis och lägger man till detta en frontgrill med ett lite uppnosigt och förbannat utseende så stack den ut i mängden av brittiska 50-talsbilar som egentligen saknade allt vad aerodynamik heter i sin design.

###

Mera historia. Här ett långt program (25 min) från spansk TV med många intressanta filmsekvenser ur Saabens historia:

http://www.youtube.com/watch?v=E77NLdhTMqI

###

Tanken med Saab 92 var att den skulle bli lite grann av en svensk ”folkvagn”, kort sagt en billig enkel bil för gemene man. Ursprungligen saknade den baklucka, men den infördes raskt i uppföljarmodellen 92B som kom 1952 och som då även kunde levereras i andra färger än grönt. Med tiden försågs den också med lull-lull som kromlister, inbyggda parkeringsljus, en motoreffekt om hela 28 hk samt lite snyggare inredning.

Några år senare har 92:an gjort sitt och 1957 är den borta ur sortimentet och istället ersatt med Saab 93 som förutom en ny treväxlad motor också hade försetts med ett 12 volts elsystem, ny front samt även säkerhetsbälten som tillval. Mugghållare i armstödet i baksätet var andra lyxfinesser.

En mörkblå Saab 93:a var också min första direktkontakt med denna klassiska Saabmodell. Morbror Herbert hade någon gång under tidigt 60-tal köpt sig en sådan och även om jag saknade den tuffa ursprungsgrillen så var det spännande att till sist få kliva in i en Saab. Fast jag minns att jag var lite besviken på att bilen inte hade ”kidnappardörrar” (alltså bildörrar som öppnas bakåt) som de första modellerna av 92-an hade. Fast radiostörningarna bilen gav upphov till fanns i alla fall kvar.

Men 1967 försvann också dessa. Saab 96 hade då funnits i ett antal år och detta år försågs den med en helt ny motor i form av en fyrcylindrig V-motor med toppventiler?och därmed var prutt-pluttrandet och radiostörningarnas stora era förbi.

Istället stod Saab mitt i en annan era, framgångseran på världens rallybanor. Redan under 50-talet hade Saab visat framfötterna på slingrande grusvägar och bilen goda vägegenskaper gav den ett gott rykte i tävlingskretsar.

###

Historien sedd ur Saabs ögon:

http://www.youtube.com/watch?v=tllL5K-1fwc

###

Den mest legendariske av Saabs tävlingsförare är Erik ”Carlsson på taket” Carlsson som under 50- och 60-talen såg till att märket blev stort i rallysammanhang. De gyllene åren var 1960 – 65 då ett flertal segar i t ex RAC- och Monte Carlorallyt kunde noteras.

Personligen har jag aldrig ägt någon Saab, men det var i alla fall nära ett tag. En polare som en tid runt i en Saab 95 kombi och i den kunde man fälla upp ett baksäte i lastutrymmet och vips hade vagnen blivit sjusitsig, något vi tyckte var rackarns bra när ett gäng polare skulle åka till Leksand och kolla hockey.

Idag åker jag dock sällan till rinken i Leksand och Audikombin i min ägo är nog, trots avsaknad av extrasätet, ett bättre alternativ, även om jag direkt medger att den inte kommer i närheten av Saab 92:ans aerodynamiska form och ilsket uppnosiga framtoning.

Kollade just nyhetsflödet och såg att Mona Sahlin lovat att rädda Saab och att den slutgiltiga dödsstöten skjutots upp ännu en tid.

Tja, vad säger man? Ett löfte från en sossepolitiker i röstfisketider känns ju lika pålitligt som Saab 92:ans från början självcirkulerande kylsystem (som orsakat många besvärjelser över kokande motorer längs våran vägkanter). Faran är således långt ifrån över för Saab.

Men minnena av prutt-pluttrande och aerodynamiska grodyngel kan ingen ta ifrån oss.

###

Stäng av radion och lyssna. Kanske hör vi aldrig detta ljud mer:

http://www.youtube.com/watch?v=SUPBVsNwzA8&feature=related

Så klart instämmer vi med Jerry Seinfeld:

http://www.youtube.com/watch?v=O55ldCFZxz8

The man with no name såg till att slöddret i Vilda Västern hölls kort samtidigt som han tuggade på sin cigarr. Det är filmhjältar det!!

Spaghettihjältar med rättspatos

Keoma - med satan i hälarna. En klassisk spaggerulle. (Klicka för fler bilder)

En av initiativtagarna till nostalgiföreningen jag nämnde i föregående inlägg är Jocke Strömberg och i samband med föreningens första presskonferens nyligen avslöjade han att han är en inbiten fan av spaghettiwesterns.

Då är vi två skulle man kunna säga.

Westernfilmer i största allmänhet har ju sin charm, men 60- och 70-talens spaggerullar med skådisar som Lee van Cleef, Franco Nero, Eli Wallach, Terence Hill, Richard Harrison och så kungen av dem alla – Clintan, sticker ut lite extra tycker jag. Inget Macahan-fjollande där inte.

Genren fick sitt namn på grund av att de producerades av italienska filmmakare. Inspelningarna skedde i huvudsak i södra Italien eller södra Spanien där filmteamet utan större problem kunde få tag på ”mexikanska” statister. Under åren 1960 till 1975 producerades det i Europa inte mindre än 600 (!) westernfilmer.

Spaghettiwesternregissören numero uno är Sergio Leone som med filmer som ”Den gode, den onde, den fule”, ”För en handfull dollar” (vars manus var baserat på Akira Kurosawas samurajfilm ”Yojimbo”) och ”För några få dollar mer”, samtliga med Clintan i den bärande rollen som ”the man with no name” (fast han lär i någon film ha sagt att han heter Joe), gjorde denna delgenre inom filmen odödlig.

http://www.youtube.com/watch?v=gQH8ZPxepmQ&feature=related

###

Hjältarna i filmen var ofta hårdkokta och tystlåtna tuffingar som bar på ett osvikligt rättspatos vilket fick dem att ta strid mot alla bad guys de mötte på sin ritt genom det dammiga ökenlandskapet.

Att samtliga speghettiwesternhjättar dessutom var skjutsnabba som epo-dopade reptiler på nyoljade in-lines gjorde ju inte saken sämre.

Jag tror alla av oss, åtminstone bland oss män, någon gång har drömt om att vara den den tyste, starke hjälten som hjälper den lilla människan genom att snabbt, enkelt och relativt smärtfritt sopa golvet med stadens drägg. Helt enkelt vara killen som möter ett gäng flåbusar med en lätt höjning på en ögonbrynet och en antydan till irritation i mungipan där den vältuggade, men sällan tända, cigarren sitter. Sen klipper man till!

De spaghettirullar Clintan medverkade i var kanske de bästa rent manus- och skådespelarmässigt. Dessutom var ju musiken, skriven av Ennio Morricone, jävulskt bra. Jag minns att syrrans f d hade en platta med filmmusiken från ”Den gode?” och när jag hörde den blev jag såld direkt.

Sen såg jag filmen och blev ännu mer såld.

Under 70-talet gjorde Clintan sedan en rad westerns som, även om de var Made in USA, följde i fotspåren på dollarfilmerna, t ex ”Mannen med Oxpiskan”, ”Pale Rider”, Häng dom högt” m fl.

###

Filmmusik som är lika odödlig som The man with no name:

http://www.youtube.com/watch?v=Tv-VxrsF9sI&feature=related

Den klassiska duellscenen från "Den gode...". Här bygger Sergio Leone upp spänningen med kamera- och klippteknik.

http://www.youtube.com/watch?v=awskKWzjlhk

###

Men det finns också en annan skådis som förtjänar lika stor uppmärksamhet inom spaggegenren som Clintan får. Det är italienske Franco Nero som kanske är den skådis som medverkat i flest spaghettiwesterns av alla.

Under det mycket tidiga 80-talet, precis då videon hade lagit igenom och det dök upp videouthyrare i varje kvarter så fanns det en hel del spaghettiwesterns att hyra. Jag och polaren Paavo fick då med oss hem ett oskrivet kort i form av ”Keoma - Med satan i hälarna”, en minst sagt brutal spaghettiwestern med lite halvt övernaturlig touch.

Ruskans bra tyckte vi och när dessutom musiken var av det mer mystiska slaget blev vi ännu mer sålda.

Den filmen kom dock 1976 och signore Nero hade vid det laget varit verksam i genren i nära tio år då han redan vid mitten av 60-talet hade ledande roller i andra klassiska spaggerullar som t ex ”Django” som lär vara Nero´s mest kända westernrulle.

I modern tid har Franco Nero, som för övrigt är gift med Vanessa Redgrave, medverkat i filmer som t ex”Die hard 2”.

###

Franco Nero i "Keoma - Med Satan i hälarna":

http://www.youtube.com/watch?v=fGNBytXK4R4

Franco Nero som Django:

http://www.youtube.com/watch?v=tU31egI1tJU&feature=related

###

På 1970-talet var det Terence Hill och Bud Spencer som blev kungar av spaghettiwesterns med de populära Trinityfilmerna som dock skilde sig ganska mycket från de tidigare halvbrutala filmerna genom att komiken här gavs ettt stort utrymme.

###

Trinity tog humorn till spaghettiwesternland:

http://www.youtube.com/watch?v=OBceuKyjzGw

###

Spaghettirullarna gick dock sällan upp på de stora biograferna (undantaget Clintans filmer) så de fick man varsågod att gå till Folkan (Maximteatern) för att spana in. Där var man lite mindre nogräknade med att det man visade skulle ha fått Oscarsnomineringar om man så säger.

Någon gång under tidigt 1970-tal så visades där en Italienproducerad westernrulle vid namn ”A man called Sledge” med James Garner i huvudrollen och med Dennis ”McCloud” Weaver i en biroll.

Filmen ska ha varit (jag har inte sett den själv?tyvärr) en kalkon av sällan skådat slag. Den var t o m så dålig att några elever från Hagaskolan inspirerades till att bilda föreningen Sledge som under en termin eller två gjorde en del väsen av sig i skolans korridorer. Något som inte uppskattades av alla och snart hade också motföreningen Anti-Sledge bildats och oavsett vilka som gick segrande ur den striden så blev Sledge därmed en äkta kultrulle här i staden.

###

Några avsnitt ur filmen som fick Hagaskolans elever att organisera sig:

http://www.youtube.com/watch?v=4vCmeyZBtfs

http://www.youtube.com/watch?v=hn6cknLeGJ8

###

Om Jocke Strömberg har ”Sledge” i sin samling av spaggerullar vet jag inte. Däremot anar och hoppas jag att han vid någon av Borlänge Nostalgiförenings kommande träffar låter oss få veta ännu mer om denna B-filmsgenre som tyvärr vi inte hört mycket om numera.

The man with no name - kom tillbaka!! Till och med Sledge är förlåten.

Borlängenostalgikerna organiserar sig

Tillbaka igen efter lite ledighet i snörvlighetens tecken.

Men under tiden jag varit frånvarande här på bloggen har i alla fall Borlänge blivit med en nostalgiförening. Kul tycker jag?föga förvånande.

En grupp samlare och nostalgiker från Borlänge har helt enkelt organiserat sig och nu planerar för en rad aktiviteter och sammankomster, bl a finns ett 60-70-talsdisco i april med i agendan. I övrigt kommer föreningen att arbeta för att hålla Nostalgidagarna vid liv.

Den 15 december håller dock Borlänge Nostalgiförening sitt första möte. Något som sker vid Fornby folkhögskola kl 18.30 och givetvis tycker jag att alla med nostalgisk läggning bör söka sig dit.

I väntan på det så lyssnar och tittar vi på lite osorterad nostalgisk musik.

Återkommer med ett längre inlägg morgens. Då ska jag kasta mig i spaghettiwesterngrytan.

Hörs!

###

Kliv ombord. Nästa avgång Clarksville:

http://www.youtube.com/watch?v=ScXXaBu1Ing

###

Staden alla sjöng om på 60-talet:

http://www.youtube.com/watch?v=jotsFVJPHIk&feature=related

###

Men gamle Abbe Hammond sjöng om hela delstaten:

http://www.youtube.com/watch?v=-pyC7WnvLT4&feature=related

###

Lobo hette egentligen Kent Lavoie och hade några goa hits under tidigt 70-tal:

http://www.youtube.com/watch?v=kt6roo4049k

http://www.youtube.com/watch?v=CQp7JTgEdrs&feature=related

###

Låter det bekant?? Så här lät i alla fall ZZ Top innan de bytte namn och bidde en trio:

http://www.youtube.com/watch?v=oTa0TGJ8J74

###

Tidig USA-psych med The Litter:

http://www.youtube.com/watch?v=h2dCjHcfDpo&feature=related

###

Tröttnar aldrig på den här:

http://www.youtube.com/watch?v=7zB0RygrYy8&feature=fvw

###

Bandet som höll gitarrerna som fan läser bibeln. Men det skulle vara så då:

http://www.youtube.com/watch?v=oDguSb5jK0E

###

Någon som minns det här paret?:

http://www.youtube.com/watch?v=n-7CrfbNY-I&feature=related

###

Peter "Monia" Holm bakom micken, ni vet han som skojade upp Jacke Collins på några miljoner dolares:

http://www.youtube.com/watch?v=LKVjKX-PxPs

###

Apropå kastratsång:

http://www.youtube.com/watch?v=1sFy5_kmEi4&feature=related

Fastigheterna i Nedre Tjärna som syns på bilden från 1932 ägdes av: 1) Emanuel Andersson, 2) Fredrik Fredin, 3) Emanuel Eriksson, 4) Arvid Ekengren, 5) E Tägtström, 6) Hjalmar Haglund, 7) Oskar Haglund, 8) G L Olsson, 9) G A Lindholm, 10) Frida Jonsson, 11) Gösta Redén, 12) Anton Lindén, 13) A Källström, 14) A Söderberg, 15) E Haglöf.

Nedre Tjärna på 1930-talet

"Den gamla Borlängebilden" är i Borlänge Tidning en tävling där läsekretsen ska gissa var i Borlänge en gammal bild är tagen. Något som varje vecka lockar många att svara.

Inte sällan innehåller dessa svar intressanta berättelser och historier om livet i det gamla Borlänge. Just en sådan berättelse fick vi från Lars-Erik Solefält i Borlänge efter det att vi publicerat ett flygfoto över byn Nedre Tjärna (idag området mellan Tjärna ängar och Kupolen) taget 1932.

Lars-Erik Solefält är uppväxt i den då minst sagt lantliga byn och hans skildring av livet där är inget jag vill undanhålla de nostalgiska läsarna.

Håll tillgodo!

"Bilden är från Nedre Tjärna där jag har bott. Min morfar och mormor från Dala-Floda, Gossas Lars och Anna Olsson, köpte gården av dåvarande fjärdingsmannen Alfred Haglund. Anledningen att de flyttade var ägosplittringen i Dala-Floda. De hade sina åkrar på 19 olika ställen och det var en tidskrävande uppgift att bara förflytta sig med dåtidens arbetsredskap, häst och vagn.

Åtta kor, två hästar, ett antal grisar samt två tjurar fanns på gården. Tjurarna leddes ut av morfar och min mamma. Första betäckningen kostade sju kronor. Och blev det ingen kalv så kostade den andra fem kronor och tredje gången tre kronor.

När en av tjurarna skulle köras till Andelsslakteriet för slakt så gick karlarna på gården bet med att få in den trilskande tjuren i slaktbilen. Mamma tog då resolut tjuren i nosringen och ledde den genom hela Hagalund och fram till Andelsslakteriet (som låg där Hotel Galaxen idag ligger, reds anm). Säkert en syn att minnas när en späd kortvuxen gumma leder en stor och grov tjur som dock var from som ett lamm.

En gång under kriget, då allt var noggrant reglerat, kom de s k kristidsnämnden på oväntat besök hos oss för att kontrollera alla djur som var upptagna i den deklaration som varje jordbrukare måste lämna också verkligen fanns. Vi hade fått några får som inte var deklarerade och mormor for ut som ett jehu och fick tag i fåren, föste dem genom svinhuset för att sedan gömma fåren i havreåkern.

Runt Emanuelssons och våran gård fanns en stor granhäck som skyddade från insyn. Min äldre kusin, som hette Bernt, och en av våra hyresgästers jämnårige son, Åke, lekte ofta. De var som ler- och långhalm och var aldrig någonsin utanför granhäcken förrän de blev sex år.

Då blev de varse att Ekengrens hade en lika gammal pojke, Göran. Då stod de tre i var sitt dike om Tjärnavägen och glodde argt, misstänksamt och under lugg på varandra. Till slut sa Åke:

– Du Bernt. Det där var en ful en. Spring hem och hämta yxan ska jag slå ihjäl han.

En av våra andra hyresgäster var en som kom ifrån Gagnef. Vi kallade honom för "Gagnskar´n” och han jobbade i Domnarvets järnverk och åkte hem till Gagnef på lördagarna på en gammal 500-kubikare. Han lagade även skor på kvällarna.

När Gagnskar´n fyllde 50 år ville han slå till på stort och bjuda släkt och vänner på Hotell saga. Eftersom han gick ganska sjaskigt klädd frågade hotellägaren om han fick ta en kreditupplysning. Gagnskar´n hänvisade till Länssparbanken och där fick Sagaägaren veta att mannen i fråga kunde köpa hela hotellet om han ville, han var miljonär.

På söndagarna var gubbarna i byn hemma hos oss och spelade ett kortspel som kallades tvåöresstopp. Erik Haglöv led av Alzheimers, som på den tiden kallades danssjuka, och var envis med att alltid sitta på samma ställe i köket. Eftersom hans ena ben darrade väldigt kraftigt hade han efter 18 års kortspelande skakat hål på korkmattan i köket där han satt.

Luffarna kommer jag också väl ihåg och vi hade våra stamluffare. En kallade vi för ”Göttäta” för han frågade alltid om det fanns något gott att äta. Hälsing-Lasse och Luffar-Viktor var andra luffare.

Luffar-Viktor var en trevlig luffare som var väldigt social och hade mycket att berätta. Han var alltid välkommen. Han kunde spela mungiga men när vintern kom drog han iväg nedåt Småland för att övervintra på glasbruken.

Hälsing-Lasse besökte oss någon gång i slutet av 1950-talet när vi hade flyttat till Hagalund. Han bodde då på Gyllehemmet.

Jag kommer också ihåg att Emanuelssons hade två drängar som bodde i en drängstuga på gården. En av dem hjälpte min morfar med tröskningen en eller två dagaer och morfar ville göra rätt för sig och betala..

Då sprang drängen baklänges och slog ifrån sig med bägge händerna:

– Är du inte klok Olsson. Jag har ju fått mat under tiden jag varit här, protesterade drängen när morfar ville betala honom fem kronor.

Min morfar var godmodig och alltid hjälpsam. Min mormor var som kvinnor var mest på den tiden, tyst och återhållsam, men styrde och ställde i bakgrunden. En gång tog det dock hus i helsicke och det var när morfar lovat två zigenare att de skulle få ha sitt bohag i ladan över vintern.

Mormor skällde ut både morfar och zigenarna efter noter. En av zigenarna försökte lugna mormor, men det var lönlöst. Då säger den andre zigenaren på bruten svenska:

– Låt käringen skrika, hon renar bara halsen.

Vad jag mest kommer ihåg från tiden i nedre Tjärna var att där var så mycket folk hela tiden. När vi var som flest så bodde det 15 personer hos oss.

Innan mejeriförordningen kom till så hämtades grannarna mjölken hemma hos oss. Varje kväll var det fullt med folk i köket som kom in och ”pratade lite skit”. Historier drogs och mycket practical jokes blev det också, t ex att någon hade hällt vatten istället för mjölk i mjölkkrukan.

Sammanhållningen var en annan jämfört med idag och jag kan lova att det skrattades mer då än nu. Då behövdes det inte att gå ut på någon krog för att ha skoj, det räckte med ett parti tvåöresstopp hemma i köket och att någon bytte mjölken mot vatten.

Sedan anser jag det vara ett privilegium av stora mått av att ha fått växa upp i en sådan miljö med närhet till folk och djur. Uppväxt i lagår´n och uppfödd på spenvarm mjölk direkt ur skopan brukar jag säga."

Idag ska vi tala om barnradio...och så Sjörapporten förstås.

Magiska morgnar med Nicke och Bjuröklubb

Alice Babs med dottern Titti som när dom inte drippdroppade gärna gjorde reklam för Toy. (Klicka för fler bilder)

När novemberfukten ligger som en blöt Lovikavante utanför fönstret om morgnarna vill man gärna ligga kvar och dra sig en stund.

Eller två.

Fast kanske är det just den typen av morgnar man ska gå upp tidigt, göra frukost och sätta sig att lyssna på radio. För radion var det stående morgonsinslaget under barndomens vardagsmorgnar.

När man då väl tagit sig ur bingen, fått på sig kläderna och bänkat sig vid det dukade frukostbordet så var det radion som gav gryningen magisk glans. Med Oboykoppen på bordet och med limpmackan med ost i näven lyssnade såväl jag som tiotusentals andra svenska barn alltid på barnradions morgonsändningar.

De sändes i P1, och då tvingades man först lyssna till Sjörapporten. En röst malde på med ortnamn och siffror: ”Sandhammaren sydsydväst 5, Fladen ost 9 till 13 och Gotska Sandön nordlig vind 10 till 12”, och jag förstod egentligen inget alls. Men ändå kändes det på något märkligt sätt tryggt och invant att höra den lite raspiga manliga rösten läsa upp vädret längs våra kuster.

Alla de märkliga ortnamnen som räknades upp blev genast platser där fantasin fick fritt utlopp och än idag så väcks radionostalgin inom mig bara jag hör namnet ”Bjuröklubb” nämnas. Det är ett vackert ortsnamn och jag måste nog ta mig dit en gång för att få se vad det egentligen är. Bara en kobbe i skärgården eller??

Men efter Sjörapporten tog i alla fall barnradion över och varje dags lästes det någon saga eller ett kapitel ur någon bok. Det mesta har sjunkit bort i glömskans träskmarker, men ett inslag har för evigt etsat sig in i skallen hos nästan alla svenskar som var med då – Nicke Lilltroll.

Nicke Lilltroll var under åren 1957-65 huvudpersonen i ett barnradioprogram som gjordes av Gösta Blixt och Ragnar Falck varav den sistnämnde och spelade lilltrollet självt.

Det starkt läspande och på norrländska brytande trollet bodde i Trollberget i Storskogen med hela sin släkt. Bästa kompisen var bofinken Bosse och tillsammans var det ute på mängder av äventyr som trollband både ung och gammal.

###

Nicke Lilltroll firar jul:

http://www.kurt-ulander.com/Gulsele/JulNyar/Nicke%20Lilltrolls%20julafton.mp3

Nicke Lilltroll hos doktorn:

http://www.kurt-ulander.com/Gulsele/JulNyar/Nicke%20Lilltroll%20-%20Hos%20doktor%20Uggla.mp3

###

Särskilt i adventstider var det extra mysigt att sitta med frukostmackan och kura framför radion. Mamma hade adventsstaken tänd och som grädde på moset så var det också adventskalender i radion.

Visserligen var TV-kalendern viktigare, roligare och bättre, men ändå så är de varmaste adventsminnena just från skoldagsmorgnarnas kalenderlyssnande. Att det på den tiden också var rikligt med snö och minusgrader redan i början på december gjorde inte saken sämre. Var inte rinken vid Hagaskolan spolad och åkbar till Lucia så tyckte vi verkligen det var konstigt.

Också på eftermiddagarna bjöds det barnradio och då oftast med Gullan Bornemark och hennes sjungande ungar. En dag utan att man hörde låtar som ”Sudda sudda?”, ”Är du vaken Lars”, ”Jag vill ha en blå ballong”, Min kära lilla ponny”, ”Jag vill ha blommig falukorv till lunch”, ”Droppen Dripp och droppen Drapp” eller andra odödliga evergreens tror jag knappt existerade.

Nu var det ju i och för sig inte Gullan B som låg bakom alla dessa, men hennes musik och låtar har oomtvistligen satt sina spår i fler än en generation barn och vuxna. Något som inte minst märktes då denne legendar framträdde vid Allsång på Skansen förra sommaren.

Idag vet ungarna knappt vad en radio är?ja, möjligen då som Ipod eller nåt. Frukosten intas i många fall framför TV:n till Svampbob Fyrkant eller något annat massproducerat program där läspningar och norrländska dialekter lyser med sin frånvaro precis lika mycket som den magiska morgonkänslan.

Ungarna borde lyssna på Sjörapporten istället.

###

Gullan Bornemark och hennes sånger gör succé än idag:

http://www.youtube.com/watch?v=uQ4QUL2VGw4

Alice och Titti drippdroppade ofta i barnradion:

http://www.youtube.com/watch?v=_5R3P6lR2lo

Hasse alfredsson gjorde några odödliga barnlåtar han också:

http://www.youtube.com/watch?v=gY9qUSuxmaI

http://www.youtube.com/watch?v=b9cqmEss2e0

Viktoria Kahn hade 1969 en svensktoppshit med denna låt. Idag är hon frilansande skådis.

http://www.youtube.com/watch?v=sbbIsnNgrj4

Också en av de klassiska barnlåtarna man ofta nynnande på som liten snorvalp:

http://www.youtube.com/watch?v=7lwt7HQytfg&feature=related

###

Lite IK Brage-nostalgi kan man läsa om på Leffe Lindströms blogg (ni vet han som lirar på vänsterkanten) till vilken jag härmed hänvisar:

http://vanster58.wordpress.com/2009/01/18/agne-simonsson-och-jag-aret-ar-1967/

Jacob Schultz var född i Tyskland men bosatte sig efter många år i Karl XII:s tjänst i Brusala. Anteckningar berättar att det var han som skänkte silverkannan till Amsbergs kapell år 1734.

Fältläkare Schultz skänkte kannan

Brusalabon Jacob Schultz som skänkte silverkannan (se tidigare blogginlägg) till Amsbergs kapell var en vida beryktad herre.

Han var fältläkare i Karl XII:s armé och satt också nio år i rysk fångenskap i Sibirien.

Jacob Schultz var född i den preussiska staden Köningsberg år 1681. Det år han fyllde 16 började han studera kirurgi. Tre år sedan var studierna klara och han begav sig till bland annat Leipzig för att praktisera och skaffa sig ytterligare kunskaper inom kirurgins område.

I samband med att den svenska armén, under Karl XII:s ledning, marscherade norrut i Tyskland anslöt han sig dit och kom på så vis till Sverige där han fick anställning vid hovet och kungliga gardet.

I Sverige skaffade han sig också sin slutgiltiga kirurgexamen och utnämndes samtidigt till fältskär (fältläkare) vid Dalregementet.

Men Jacob Schultz tillbringade större delen av sin tid ute på Europas slagfält. År 1709 fanns han med i striderna vid Poltava, där han bland annat personligen skötte de skador som Karl XII ådrog sig.

År 1709 blev dock ett dystert år för Jacob Schultz. Vid midsommartid tillfångatogs han och ytterligare några svenskar av den ryska armén. Förgäves försökte ryssarna förmå denne redan vid den tiden omtalade läkaren att övergå i rysk tjänst.

Istället blev det rysk fångenskap i nio långa år. Först i kazakstanska Tartariet och därefter i Tobolsk i Sibirien. Under fångenskapen fortsatte Schultz sin läkargärning på ett så gott sätt att han fanns nåd hos den ryske guvernören på platsen och lyckades tillskansa sig och andra svenskar vissa förmåner.

Hemma i Sverige fanns Karl XII som var bedrövad över att hans skicklige läkare satt fången. Han erbjöd den ryske tsaren två tillfångatagna ryska majorer i utbyte mot Schultz. Ett erbjudande som också antogs.

Jacob Schultz kunde alltså påbörja återfärden till Sverige och på hösten 1718 landstiger han i Ystad. Eftersom den svenska armén då befann sig vid svensk-norska gränsen norr om Bohuslän begav han sig omedelbart dit. Han välkomnades personligen av Karl XII som på stående fot utnämnde honom till hovfältskär.

En kort tid senare, 30 november 1718, inträffade då de historiska och ödesdigra händelsen vid Fredrikshalds fästning i Halden. Karl XII blev skjuten och dog och man kan med fog anta att vid hans sida fanns då Jacob Schultz uppbådande all sin yrkesskicklighet för att rädda konungen till livet.

Nu återvände Schultz till Dalregementet och Dalarna. Då kom också hans bostad att bli kronobostället i Brusala där han blev kvar till hans armétjänst upphörde år 1744. Istället flyttade han till Svartskär i Vika socken där han avled 85 år gammal 1766.

Med den historien i bakgrunden är det rimligt att anta att silverkannan som nu finns i Amsbergs kapell inte är ett krigsbyte. Eftersom Jacob Schultz härstammade från Preussen och nordtyskland är det mera troligt att det från början varit en personlig ägodel han fått, köpt eller ärvt.

På locket till silverkannan står en soldat beväpnad med en musköt samt en sköld.

Silverkannan - del 2

Enligt Antikexperten jan Ribbhagen är kannan tillverkad i Tyskland runt år 1640. (Klicka för fler bilder)

Nu har ni fått fundera över troll och silverkannor i ett helt dygn. Men jag ska inte hålla er på sträckbänken längre än så.

Här kommer nu den sanna historien om silverkannan i Amsberg.

###

Småfolkets kanna eller en tysk silverpjäs tillverkad i Nürnberg?

Åsikterna går isär när det gäller historien bakom den sägensomspunna silverkannan i Amsbergs kapell.

Men BT kan nu berätta kannans verkliga bakgrund.

I en skrift om Amsbergs kapell och dess inventarier står det att läsa att det bland föremålen finns en silverkanna kallad "Nürnbergskannan". Det påpekas dock att ursprunget är oklart och att det möjligen kan handla om något krigsbyte från 30-åriga kriget som slutligen hamnat i Amsbergs kapell.

Men BT ger sig inte förrän sanningen uppdagats. Ivrigt sökande i böcker om silverstämplar gav vid handen att den troligen var tillverkad i Hamburg runt år 1640. Mera exakta uppgifter lyckades vi inte få fram utan experthjälp. Och vem kan egentligen bättre utröna kannans historia än silver- och antikexperten Jan Ribbhagen, inte minst känd från TV:s Antikrundan.

Vi faxade ned de uppgifter vi hade om kannan samt foton i såväl helbild som detaljbild på stämplar och gravyr till Jan Ribbhagen. Svaret lät inte vänta på sig.

- Kannan är tillverkad i Hamburg någon gång mellan 1635 och 1662. Smeden bakom arbetet hette Dirich Utermarke och åldermannen som godkände arbetet var Clauss Sülssen II, meddelade Jan Ribbhagen.

Kannan var ursprungligen en dryckeskanna för fint folk, en s k herremanskanna som dåtida grevar och baroner bjöd laget runt med. Enligt Ribbhagen kan kannan mycket väl vara ett krigsbyte, men inte nödvändigtvis.

- Den kan likaväl ha ingått som betalning i någon affärsuppgörelse. På den tiden var det vanligt att man betalade i silver. Dessutom var affärsutbytet med Nordtyskland livligt då, säger Jan Ribbhagen som dock påpekar att kannan inte har behållit sitt ursprungliga utseende.

- Pipen är ditsatt efteråt. Förmodligen i samband med att kannan kom till kyrkan och kom att användas till nattvarden.

- I övrigt är kannan mycket fin. Gravyren är av holländskt snitt och samtida med kannan. Troligen gjord av en gravör vid namn Andreas de Meyere (verksam 1635-1646, reds anm). Faktiskt mycket läckert gjort.

På fyra av den åttakantiga kannans sidor finns motiv ingraverade. I samtliga fall är det kvinnofigurer som representerar de tre teologiska dygderna, tron, hoppet och kärleken samt rättvisan.

På kannans lock finns en figur som föreställer en väpnare eller soldat hållande i en musköt samt en sköld.

På kannans undersida kan man, förutom de två stämplarna, också se några andra graveringar (se bild). Men enligt Jan Ribbhagen har dessa ingen betydelse för kannans ursprung.

Däremot finns siffrorna 54 3/4 instansade. Siffror som också kan förklaras.

- Mycket enkelt. Det handlar om kannans silvervikt. Det betyder att kannan väger 54 och tre fjärdedels lod. En gammal viktenhet vi i dag multiplicerar med 13,3 för att få fram vikten i kilo. Den här kannan väger således nästan 730 gram.

Så någon silverpjäs från småfolket var kannan i Amsbergs kapell alltså inte. Men även om den bevisligen härstammar från 1640-talets Hamburg är det inget som hindrar att vi fortfarande håller sägen om småfolkets silverkanna vid liv.

###

I morgon får vi känna silverkannans förste svenske ägare Jacob Schultz lite närmare. Schultz, som bodde i Brusala, var fältläkare i Karl XII:s armé och möjligen var kannan ett krigsbyte han förde med sig hem.

Denn silverkannan finns än idag i Amsbergs kapell där den bl a används till nattvarden. Enligt sägnen har den en gång tillhört trollen vid Snevtjärn i Brusala.

Trollens silverkanna i Amsberg

Nostalgi förknippar de flesta med 50- och 60-talet, inte minst då undertecknad som skrivit en och annan rad om dessa epoker.

Men nostalgi kan också enligt min uppfattning vara annat, inte minst då lokalhistoria i form av sägner, skrönor och myter. Av den anledningen tänkte jag därför av och till i denna spalt även uppmärksamma dessa saker.

Inleder gör vi en en artikel jag skrev för Borlänge Tidning i februari 1995. Den handlar om hur Snevtjärnstrollens silverkanna kom att hamna i Amsbergs kapell.

Trevlig läsning!

"I Amsbergs kapell finns en praktfull silverkanna som i dag används till att servera nattvarden ur. Men den finns också en mycket intressant sägen kopplad till kannan.

Det sägs att den en gång i tiden tillhört småfolket som bodde i skogarna kring Aspeboda.

Historien tar sin början en vacker sommarmorgon för omkring 250 år sedan. Karin, en tjänsteflicka vid kronobostället i Brusala, har eftersom det är söndag klätt sig i sina finaste kläder för att gå bort till Aspeboda kyrka och där bevista gudstjänsten.

Eftersom Karin hade sin syster boende i byn Ljusdal i Aspeboda tog hon vägen genom skogen och förbi systerns hem till kyrkan.

Men då morgonen var ljum och den klarblå himlen strålade av solens sken gjorde hon sig ingen brådska. Hon hade gott om tid och kostade på sig en liten omväg förbi sjön Snevtjärn vid Smedsbo. Där satte hon sig på huk vid strandkanten för att plocka några av de vackra vita näckrosorna som fanns i den lilla skogstjärnen.

Just som hon sträckte ut handen för att bryta stjälken av ytterligare en av de stjärnformade blommorna fick hon höra någon som ropade hennes namn.

- Karin! Karin, hörde hon tydligt hur en, kanske flera röster ropade.

Hon vände sig hastigt om och väntade sig att få se någon bekant som kanske också var på väg till gudstjänsten. Istället fick hon se vad hon tidigare bara hört de gamla berätta på kvällarna kring stugelden.

En samling småfolk, knappt halvmeterhöga, tittade roat på henne samtidigt som de ivrigt och nogsamt putsade en mängd vackra guld- och silverföremål. När dessa praktfulla saker glänste och glittrade hängde dessa små tomteliknande figurer upp dem, en efter en, i trädgrenar och buskar. Kanske för att de skulle få glittra lite extra i solen, kanske för att de helt enkelt behövde torka.

Karin stod blickstilla en lång stund. Hon kunde inte slita blicken från det hon såg. Hon var inte alls rädd. Snarare tvärtom. Småfolket tittade upp på henne med jämna mellanrum, nickade vänligt för att sedan återgå till fejandet.Ingen av dem sa dock något till henne utan sprang omkring och utförde plikttroget de sysslor de var satta att göra.

Karin fängslades av de praktfulla föremålen som ett efter ett hängdes upp till beskådan. Till slut kunde hon inte hålla sig längre utan tog några steg fram och tog ned en vacker silverkanna ur ett träd och höll den i sin hand.

Men nästan i samma stund hörde hon genom skogen hur klockorna vid Aspeboda kyrka började ringa in för gudstjänsten. Småfolkets arbete hade totalt absorberat henne och hon fick nu bråttom. Hon hängde tillbaka kannan på trädgrenen och begav sig springande genom skogen, bort mot systerns bostad och vidare mot kyrkan.

Karin visste inte riktigt vad hon skulle tro om det hon upplevt. Hon kände sig inte säker på om hon sett i syne eller möjligen drömt. Hon vågade heller inte berätta något, vare sig för systern eller någon annan i familjen.

Under gudstjänsten kunde hon inte slita tankarna från småfolket och deras vackra föremål. Innerst inne visste hon att det hon sett var sant och när hon senare begav sig bortåt Brusala igen kunde hon inte låta bli att återigen ta vägen förbi Snevtjärn.

Av småfolket syntes då inte ett spår. De tidigare så alerta och vänliga figurerna var nu som uppslukade av jorden. Guld- och silverförmålen likaså.Karin var precis på väg att fortsätta sin vandring hemåt då hon fick syn på en sak som glittrade och glänste i det starka solskenet.

Silverkannan hon tidigare hållit i.

Den hängde kvar på samma gren hon själv hängt upp den i. Karin blev villrådig. Hur skulle hon nu göra. Skulle hon låta silverpjäsen hänga kvar eller vågade hon ta den med sig.Till slut blev frestelsen för stor. Karin krokade loss kannan från trädgrenen och fortsatte hemåt. Men hon var fortfarande osäker på om hon gjort rätt.

När hon väl återvänt till kronobostället i Brusala, där fältskär Jacob Schultz styrde och ställde, beslutade hon sig i alla fall för att överlämna silverkannan till husbonden själv. Han var ju en kronans karl och därmed säkerligen skickad att ta ett riktigt beslut om vad som skulle göras.

Beslutet som Jacob Schultz sedan tog var att den ståtliga kannan skulle skänkas till kyrkan och då Amsbergs kapell som uppförts 1683.I kapellets anteckningar kan man också läsa att Jacob Schultz år 1734 överlämnat en silverkanna i kapellets vård.

Den kanna som än i dag alltså används till nattvarden."

I morgon förklarar Antikrundas expert silverkannans verkliga ursprung.