Var du än är, tack och hej!

Bergman – varje lördag, sidan med Hans Jax-bild och krönika skriven av petit moi, säger efter nära sex år tack och adjö i dag.

Det beror helt enkelt på att jag lämnar DT-sporten för att, som jag skriver i den allra sista spalten, ”på måndag ta tre Christian Olsson-steg över till allmänredaktionen och ett nyhetschefsjobb där”.

Av den anledningen avtackades jag i går av kollegorna och vännerna på sportredaktionen.

I höjd med andra svängen tårta sade Lina, redigeraress:

– Du gör det här för utmaningen, eller hur, för att du gillar såna?

Jag klampade rakt i fällan, jag svarade alltså ja.

Lina log, resten gapskrattade.

För i paketet som jag mottog och öppnade låg ett, ja, presentkort – med bild på mig och OS-stjärnan Carl Johan Bergman samt ett gäng citat av sorten som avslöjar min icke-fascination för skidskytte.

Själv fattade jag ingenting.

Förrän jag såg raden:

”Bergman vs. Bergman”.

Då kom kallsvetten. Och glädjetårarna.

Yes, framöver ska jag visst gå en match mot min namne.

I skidskytte.

Det kan sluta hur som helst. Det kommer att sluta hur som helst.

Tack.

Verkligen.

* * *

Efter sisådär fem år – visst är det så länge, Anna? – säger jag också tack och hej till den här bloggen.

Det har varit vansinnigt kul att här berätta om lite allt möjligt – roadtrips i USA, lata pooldagar i Asien, raseriutbrott över klantiga idrottare, storvulna ord om sporthjältar, låtarna som får hjärtat att slå, filmerna som måste missas för att inte hjärnan ska braka ihop, you name it – och att dessutom har er som läsare har varit det allra, allra största nöjet.

Vi ses igen. Nån gång.

Den nye Glenn

Råkar, verkligen råkar, se på mig själv i spegeln l i t e för länge och en smula för ingående och upptäcker två gråa hårstrån vid vänstertinningen.

Det är alltså bevisat, det som jag så länge drömde om:

Jag är på väg att bli Glenn Hysén.

Van får kliva åt sidan för Sades nya

Jag vet inte vad det beror på, egentligen, mer än att man alltid kan lyssna på Van Morrison, men jag är inne i ett extremt Van The Man-stim och lyssnar på Moondance over and over again, speciellt fjärdespåret Caravan, det har sånt flyt och ett la-la-la-la-la-parti och raden »Turn it up, that's enough, so you know it's got soul« som man bara faller för.

Fast jag ska byta i eftermiddag. Jag ska ta mig into the mystic och lyssna på Sades mycket efterlängtade Soldier of love, en cd som får höga betyg överallt, eller åtminstone av dem som jag litar mycket på, och jag gissar att så mycket mer än så inte blir gjort innan det är dags att promenera i snön till redaktionen för att jaga rätt på nåt matnyttigt inför Leksand–AIK i morgon. (Har du nåt tips? I såna fall, mejla!) Och jo, jag har det väldigt bra, väldigt fint, det känns nästan som om jag vore i Gävle.

Och det enda som saknas är möjligen en rejäl mugg med kaffe. Men den kommer, den kommer. Bryggaren tystnade just. Det är the sound of silence, ungefär.

On the road

I'm on my way till Gävle.

Men här har jag skrivit ned några snabba puckar från derbyt i FM Mattsson arena i går kväll.

Dagen i dag

En ledig dag kan se ut så här:

08.00–09.30 Kaffe och morrontidningarna.

09.30–10.50 Planlöst surfande och mejlskrivande

10.50–12.00 Kaffe och morrontidningarna igen.

12.00–12.30 Lunch (stekt fläsk med löksås och potatis)

12.30–14.30 Soffan (förmodligen i sällskap med Sam Peckinpah-regisserade Straw Dogs – med en glimrande Dustin Hoffman i en av huvudrollerna – som SVT visade i går och som jag lyckades spela in)

14.30– Snabbrusch till Radio Dalarna-huset

15.00–15.30 Medverkan i programmet Brus & Kompani

15.30– Promenad till redaktionen

17.00– Avfärd till Mora

18.30– Kaffedrickning i FM Mattsson arena, tugg med legendariskt trevlige pressmannen Olle Matsson, förhoppningsvis ett gäng anekdoter berättade av Stellan Kvärre, mer kaffe, diskussion om laguppställningarna, flässande ihop med kollegorna Lind och Wåger och en sista kaffemugg

19.00– Nedsläpp, Mora–Leksand, säsongens sista allsvenska slag om Siljan

Derbyuppladdning

Med en mugg automatkaffe som närmaste sällskap sitter jag på redaktionen och jobbar med prylar inför morgondagens derby, säsongens sista Slaget om Siljan, och ... ja, har du några frågor som du vill ha svar på eller några speciella funderingar? I såna fall, mejla bergman@dt.se!

Ledig som ett Sade-sound

Jag är ledig, väldigt ledig, ledig som ett Sade-sound, men funderar på att i kväll se IBF Falun mot ett skade- och sjukdomsdrabbat AIK i Falu Kuriren arena, även om en rent obscen mängd manchegoost borde bli njuten.

Vi får se vad som händer.

Bara så ni vet.

Ge mig applåder!

Efter att i går, iförd sneakers, jeans, rock och keps, fått en åthutning av en mycket känd före detta skidåkare (”du är verkligen vinterklädd, Bergman, verkligen...”) upptäckte jag i morse att jag faktiskt äger ett par vinterkängor.

Paret, mitt enda, är visserligen groteskt fula, men jag märkte på väg till redaktionen att skorna håller värmen och att man av den enkla anledningen slipper hacka tänder.

Så med dem på fötterna förväntar jag mig stående ovationer när jag gör comeback i riksskidstadions målfålla om en liten, liten stund.

Kan vi vara överens om det?

Nyheter att gå bananer över

Mikael ”Challe” Karlbergs nya favoritband Hästpojken (Gitarrer & bas, trummor & hat är rysligt bra)kommer till Peace & Love.

Det var en nyhet som fick mig att gå bananer.

Sen såg jag att Nick Lowe också kommer till Borlänge i sommar.

Det är fantastiskt.

Att en ljummen kväll, efter en biff Rydberg på Bullens tidigare restaurang och med alla de bästa runt omkring sig, få höra Cruel to be kind ... herregud, man blir religiös av blotta tanken.

Snabba rader

Är av outgrundlig anledning uppe i ottan och pysslar med i stort sett ingenting när ett sms från MB rasar in och jag påminns om hur Bertil Daniels, som blev den nye Nils-Erik vid Leksands årsmöte i somras, inte önskade sig nån värvningscirkus vid transferfönstrets klassiska januaristängning.

Well, hur det gick med det, det vet vi nu. Den senaste veckan har Leksand knutit tre spelare till sig, jag är övertygad om att ännu en kommer inom en snar framtid.

Här är några tankar kring det.

* * *

• Det här snöovädret var exakt precis vad jag inte önskade mig i dag.

* * *

• Sociala medier, hur sociala är de egentligen? Att sitta framför datorn och kommunicera kan vara det ensammaste som finns.

* * *

• Dagens låt: Jag ser solen i dig (men den ser inte mig); Hästpojken.

Vårt nya vardagsrum

Att fika.

Det är vad alla gör. Hela tiden.

Fikar.

I stället för att bjuda hem folk ses vi på stan för att ”ta en fika”.

Oprentiöst värre.

Jag gillar det.

Man har inte längre några ursäkter – ostädad lägenhet – glöm! – för att inte umgås.

Och sen sitter vi och möljar med kaffe av olika sorter och pratar högt om det ena men mest det andra, och vi gör det högt, och att fika har, återigen, blivit ett sätt att umgås.

Timmarna drar iväg, särskilt om åsikterna kring bordet spretar värre än Brad Pitts skilsmässoskägg, och man sjunker längre och längre ned i fåtöljen för att inte få för sig att gå därifrån.

Kafét har blivit vårt vardagsrum.

Där kan vi läsa, se på film (i laptopen), hänga med vänner och/eller bara glo på folk (det kan vi förresten inte hemma, om vi inte bor i kollektiv, alltså).

Det är fint. Det är bra.

Klockan tre i eftermiddag är det dags igen.

* * *

Helgen? Den var lugn, mycket lugn, men inte för lugn, dock väldigt ledig (så ledig att jag helt glömt bort att exempelvis Leksand mötte Sundsvall; Joacim Eriksson höll sin åttonde nolla och är nu bigger than Ed Belfour).

Långfika på stan med Jetsetparet, aka Supersaverparet, i lördags eftermiddag, Torgny Lindgrens Till sanningens lov i soffan på kvällen; sovmorgon och tvättstuga dagen efter.

Jag lever, som ena delen av Jetsetparet, aka Supersaverparet, hävdar, ett gubbliv.

Kan så vara, faktiskt. Men jag trivs storligen med det.

* * *

New Orleans vann semifinalen mot Minnestota Vikings med 31–28 och är klart för Superbowl.

Man kan ju ana vilken fest det var på Bourbon street i natt. Själv hade jag, om jag haft ynnesten att vara på plats i den heta Louisiana-pärlan, hellre suttit på nåt av haken på Frenchmen street och hört jazzsaxofonerna vinna striden mot coverbandsdunket borta på Bourbon.

* * *

• Fredrik Virtanen i Aftonbladet i dag: ”Den som anser att Mona Sahlin inte bör ta emot och använda en 50-års-present värd 6 000 kronor borde inte få rösta”.

* * *

• Dagens låt: Bollen måste dö; Timo Räisänen.

Kenny Rogers fyllde omklädningsrummet

Jag skulle kunna säga nåt om hur kyligt och klokt Thomas Rhodin spelade, eller återigen trycka på vilken matchvinnare Joacim Eriksson är, eller att Greger Artursson saknades väldigt mycket, men eftersom jag, som är ledig, har lite annat för mig blir det inte mycket alls tyckt och tänkt om derbyt mellan Leksand och Mora från Örnnästet i kväll.

Inte mer än att Leksand (tack vare Jean-Luc Grand-Pierre?) hade den goda smaken att plugga Kenny Rogers-klassikern The Gambler i omklädningsrummet efter 3–0-segern i Ejendals arena.

Jag är förföljd

Det här blir kort.

Jag har inte lyckats komma över den DDR-färgsatta TV4-sändningen i går.

Oman–Sverige förföljer mig, helt enkelt.

Jag måste ut. Och bort.

Om vad ett ensamhushåll kräver

De två kallades tidigare för Jetsetparet.

Numera heter de två Supersaverparet.

Jag har varit med dem och storhandlat i dag.

Att se hur de botaniserade i hyllorna och höra dem diskutera vilken sorts pasta som Anna Skipper skulle gå bananer över var magnifik onsdagsunderhållning. Och att se hur varuvagnen sakta fylldes med lövbiff, laxfilé, vitlök, kryddor och goda korvar är en upplevelse som jag inte vill vara utan.

Det, i all sin enkelhet, gjorde min dag.

Själv handlade jag köttbuljong, tvåpack, och en rulle med snus.

Ensamhushåll kräver inte så mycket mer för att festa till det.

* * *

• Såg inte mer än sammandraget från AIK–Leksand i går. Men jublade över den härliga pojkhlagsockey som LIF, framför allt i defensiven, spelade. Underhållning!

* * *

• I kväll, mot gamla storlaget Strömsbro, debuterar ”Challe” Karlberg och kompani för division 3-laget Ludvika. Tyvärr har jag annat för mig, men det hade varit kul att uppleva att ABB-hallen kokar.

* * *

• Ensamhushåll och ensamhushåll ... dammråttorna är ett ständigt närvarande sällskap i Örnnästet.

* * *

• Hästpojkens Gitarrer & bas, trummor & hat är – och lyssna nu, ”Challe”, du som gillar Florence Valentin – verkligen värd all den uppskattning den får.

Alla låter som Roland i Torsk på Tallinn

Var i Karlskoga i går.

Där pratar alla som Roland i Torsk på Tallinn.

Utom Boforstränaren Sam Hallam, förstås. Han låter som om han kommer från Västerort. Det gör han också. Och jag blir lika förvånad varje gång som jag påminns om det.

Såg Bofors äta upp Mora första 30 minuterna innan MIK hittade farten och ytorna och utnyttjade sitt självförtroende till en extra växel. Det räckte inte. Det är sånt som händer. Och det bortdömda målet i slutsekunderna ... ja, det var nog fel, men samtidigt: nån av chanserna före borde ha resulterat, eller hur?

Själv satt jag kvar i Nobelhallen, som till så mycket, bland annat de högljudda reaktionerna över domslut, påminner om gamla Asea-hallen i Ludvika, till efter klockan elva och fann mig vara ensam kvar. Det var sällsamt. Och mörkt. Och kallt.

Och jodå, hemresan till Falun gick alldeles utmärkt. Med gamla Kent-cd – och ett och annat stopp på nattöppna bensinmackar – håller man sig alltid vaken.

I dag? Ja, jag tänkte åka till Göransson arena för att se Sandviken mot Falu BS i elitserien. Jag är, även om SAIK-segern lär vara klar redan nu, liksom ganska nyfiken på BS-reaktionerna kring den senaste tidens kraftiga turbulens.

Och efter matchen, då dammar jag hemåt igen. Kjell Bergqvists dag i Stjärnorna på slottet får ju på inga villkors vis missas.

* * *

• Låter förresten, åtminstone enligt Biffen, som egentligen heter Per, som sjölejonen i Fisherman's Wharf när jag är förbannad. Det kan stämma. Tyvärr.

* * *

• Dagens låt: The Gambler; Kenny Rogers.

Ett magic moment

Jag är i good old Ludvika eftersom Mikael Karlberg och gänget tidigare i kväll gjorde sin första träning med stans division 3-lag.

En magic moment från träningen, när ett fan fick spela med sin idol, hittar du här.

Skott från höften

• De närmaste dagarna handlar om att vara on the road på jobb lite här och där och väskan, som egentligen är en plastpåse, är packad med cd-skivor att mata bilstereon med som skulle räcka för en coast-to-coast-resa.

* * *

• Nåt säger mig att Leksandsvärvningen av Stefan Nyman från Söderstälje SK verkställts efter en direkt order från tränaren Leif Strömberg.

* * *

• Lammkorv som steks i rejäla mängder vitlök och smör får en grå torsdagslunch att spinna som en katt.

* * *

• Med 29 dagar kvar till OS får jag skrämselhicka varje gång jag ser orden ”revben” och ”Foppa” i en och samma mening.

* * *

• Janne Josefsson är många gånger storartad, men jag skulle inte vilja att han knackade på min dörr.

* * *

• Dagens låt: Love TKO; Teddy Pendergrass (R.I.P.).

Kort notering

Varje dag borde starta med att man direkt, eller åtminstone efter ett par timmar i vaket tillstånd, äter stekt fläsk med löksås och kokt potatis.

Boork är min favorit

Min favorit som experkommentator är Leif Boork.

En man med stor hockeykunskap, dessutom välformulerad, och ett fan av puttriga Jan Mårtenson-deckare.

Niklas Wikegård gillar jag för att han, på gott och ont, är ... Niklas Wikegård.

Det gör inte Tore Lund, sportchef på GT. Därav den här skoningslösa sågningen.

Och du, känns rubriken på TL-krönikan igen?

Om vad en dag kan avslöja

En känd hockeyspelare berättar plötsligt att varje gång han kollar på skidskytte och hör namnet Carl Johan Bergman tänker på petit moi i trikåer.

I sanning fascinerande.