Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vem ska fostra barnen?

Annons

I de allra flesta fall planerar föräldrarna sin graviditet, och samtidigt planerar man för vård av barnet. Men inte genom att själv försöka bli mer givmild, utan genom att söka dagisplats, det vill säga att lämna bort barnet till en vård man inte själv tar ansvar för.

Inte sällan hör man mödrar diskutera sin situation, och då handlar det ofta om hur många månader man tänker amma och hur länge man tänker stanna hemma. Det vill säga, när man tänker överlåta barnet till burkmat med sönderkokta ingredienser och kemiska tillsatser istället för den bröstmjölk hon fortsatt har att erbjuda. Något som även överför trygghet, närhet, värme och kärlek till barn.

Sedan överlåter hon sitt barn till överfulla dagis där hon inte har någon som helst inblick i vad som händer. Och ofta har föräldrarna inte tid att tolka deras sinnesstämning. Förälderns dåliga samvete, kanske framför allt mammans, medför att hon överkompenserar sin bristande närvaro med Bolibompa och godis. Eller ännu mycket värre, med filmer eller krigsspel på datorn, utan förstånd att sortera.

Detta innebär att föräldrarna inte vet någonting om vad barnet bär på för upplevelser som kan skapa inre trauman. När man sedan efter några år ser symptomen av denna misär, tillsätter man kommittéer. Dessa kommittéer kommer varje gång fram till att våldsfilmer och skräpmat etcetera inte har någon som helst inverkan på barnets tillstånd.

Resultatet syns bäst i skolor där normal mänskliga empatin alltigenom lyser med sin frånvaro, där det handlar om att vara så tuff, fräck och våldsam som möjligt för att bli accepterad av gruppen. Även hos flickorna uppträder dessa fenomen, det handlar om att avstå sin egen identitet till förmån för gruppens om man inte vill bli ett utmobbat barn.

Detta och mycket annat om ungdomars situation, finns att söka i deras tidiga barndom, utelämnade åt alldeles för stora dagisgrupper, för lite regelbunden tid med vuxna, särskilt barnets egna föräldrar.

Det är vårt lands regering som bär huvudansvaret, eftersom den tvingar båda föräldrarna att gå ut i arbetslivet. Nu finns förslag om kompensation för ett visst lönebortfall för de föräldrar som vill stanna hemma med sina barn några år till. Men det är inte tillräckligt. En ansvarfull förälder som är beredd att vara hemma och ta hand om sina barn borde kompenseras ordentligt ända upp över skolstart, så att barnet kan komma hem till ett kärleksfullt hem med vettig mat istället för snacks och pizza.

I de flesta kulturer har uppdelningen i hemmet varit den att mannen varit ute i förvärvslivet medan modern självklart har varit hemma hos barnen, eftersom hon ammar sina barn.

I dag är detta förstås annorlunda, men amningen gäller ju trots allt ändå mödrarna, hur mycket man än söker de mest befängda idéer om vem som ska göra vad. Mannen och kvinnan lever, i vår idévärld, inte längre som kompletterande människor utan som konkurrerande. Det finns till och med barn som har två "mammor" eller två "pappor".

Att kalla en mors längtan efter att sköta om sitt barn för "kvinnofälla" är ännu en del av vår kultursjuka. Hur kan man tala om det viktiga arbete en mor utför på ett så förnedrande sätt?

För att inte tala om vilken förnedrande syn det är på våra barn. Skulle barnen vara känslolösa dockor som mödrar kan lämna bort när de tröttnar? Människan måste på allvar börja söka livets naturliga mening.

ANNA OCH SIMON ANDERSSON

Annons
Annons
Annons