Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Synen på livet förändrades

Annons

- Bland det svåraste var att gå förbi minnesväggarna. Där fanns bilder på saknade barn och hela familjer. Jag hade velat stanna i Thailand tills vi fått hem varenda en, säger Yvonne.

- När man lyckades hitta någon av dem kändes det jättebra. Men tyvärr var det ofta någon i familjen som fortfarande fattades, fortsätter hon.

Hittills har 423 omkomna svenskar identifierats och sänts hem efter tsunamikatastrofen.

Jämfört med andra nationaliteter har skandinaver och tyskar kunnat hitta många av sina döda. Det beror på att det finns bra tandkort att använda, eftersom vi är så duktiga på att gå till tand- läkaren.

Att identifiera någon bara med hjälp av DNA är betydligt svårare och tar längre tid. 121 saknade svenskar har ännu inte identifierats. 80 av dem är barn.

För Yvonnes del blev det åtta veckor i hårt drabbade Phuket. Större delen av tiden arbetade fem begravningsentreprenörer tillsammans på uppdrag av Räddningsverket. Två av kollegorna var också från Dalarna.

Alla bodde på hotell Pearl Village i Nai Yang beach, som blivit ett centrum för svenskarna på plats. Där fanns också annan personal från Räddningsverket, från UD och polisen. Här ligger även det svenska generalkonsulatet, som kommer att vara kvar i Phuket under lång tid framöver. Framför allt för att hjälpa anhöriga.

Att bo tillsammans på det här sättet tyckte Yvonne kändes bra. Inte minst för att kunna ge och ta emot stöd.

- Vi som arbetade där sade till varandra att man måste ha varit på plats och upplevt förödelsen för att riktigt kunna förstå.

Redan de första dagarna fick Yvonne resa runt till de drabbade platserna för att få en bild av vad som hänt. Kao Lhak, Phi phi-öarna...

- Det var en vemodig känsla att gå omkring där. Se förödelsen och spåren efter människor. En barnsko där, ett klädesplagg där.

- När man ser tsunamins kraft är det mest fantastiska att någon över huvud taget överlevt, säger Yvonne.

Hon är rutinerad efter att ha arbetat som begravningsentreprenör i 14 år. Ändå var det inget som kunde förbereda Yvonne på vad hon skulle möta på uppsamlingsplatserna för de döda.

- Det går egentligen inte att jämföra med mitt arbete här hemma. Ett annat land, en främmande miljö, värmen och så situationen med så många döda...

- Men rent psykiskt var det en faktiskt fördel att inte vara förberedd på hur det såg ut och vad man skulle göra. Det var bättre att få bilda sig en egen uppfattning om arbetet, fortsätter Yvonne.

Hemma i Sverige är det vanliga att begravningsentreprenören tar hand om avlidna inom ett par dagar.

- Men här hade det gått så lång tid och kropparna hade legat i saltvatten och sol eller varit begravda i sanden. De var i en helt annan kondition, berättar Yvonne.

Hon och kollegorna jobbade åtta till tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan.

- I mitt arbete är det de anhörigas tacksamhet som bär en vidare. Och när det handlar om äldre är döden en naturlig del av livet. Men när yngre avlider är det alltid jobbigt och det var förstås samma sak i Thailand. Tyngst var att ta hand om de små barnen.

Yvonnes uppgift var att hämta kroppen när en person hade identifierats. Rutinerna och kontrollen kring det hela var rigorösa. Allt skulle kollas, dubbelkollas och signeras.

Vid kylcontainrarna hade begravningsentreprenören sällskap av en så kallad "release-officer" och en tandläkare, som ännu en gång kontrollerade att det handlade om rätt person.

Kropparna balsamerades på den amerikanska begravningsfirman Kenyon och fördes sedan till ceremoniplatsen.

- Strax före hemfärd hölls en liten gudstjänst. Ibland kom anhöriga dit för att vara med och sedan följa kistan hem.

I tältet på ceremoniplatsen låg temperaturen på 40 grader. Svalt jämfört med den 58-gradiga hettan i solen utanför.

En del familjer ville att kroppen skulle kremeras i Thailand. Något som skedde hos munkarna i templet Wat prathong.

- Ibland var anhöriga med och om de ville genomförde munkarna en liten ceremoni, berättar Yvonne.

- Det var mycket fint och värdigt. Munkarna var trevliga och tillmötesgående, hänsynsfulla och varsamma, fortsätter hon.

Det hände att askan skulle spridas i havet efter kremeringen.

- Ibland gjorde jag och prästen det, ibland de anhöriga själva. I Phuket hyrde vi en tradionell longtail-båt för att ta oss ut, säger Yvonne.

En begravningsentreprenör möter döden ofta. Men Yonne tycker att vistelsen i Thailand satt starkare spår än något annat.

- Det blev så tydligt hur sårbart allt är. På bara några minuter var hela familjer utplånade och livssituationer totalt förändrade. Att höra dem som varit med berätta, gjorde det så tydligt att man måste ta vara på livet och det som är roligt. Inte ta saker så allvarligt. Jag försöker leva i nuet, inte i det som varit eller i framtiden, säger Yvonne.

INGER WALLIN

Annons
Annons