Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Kvinnan som väckte Törnrosaträdgården

+
Läs senare
/
  • Årstiden gör inte parken den rättvisa den förtjänar. Men tack vare Agneta Frejds mångåriga slit blommar den om somrarna ut till fullo. Disponentparken förvandlas till ett trädgårdarnas paradis med delar som (för att bara nämna några) Körsbärsdalen, Hallongrottan, Engelska trädgården, Barnens park och Linneträdgården.
  • Pelargoner, rondellpetunier, örter. I Disponentparkens två västhus finns 20 000 plantor. Överflödet, de plantor som inte sätts ut i parken, säljer man.
  • Den så kallade gamla bak- och bykstugan som bland annat agerade husrum åt Disponentparkens trädgårdsmästare rustades upp till det populära Trädgårdscaféet. Här serveras egenbakat bröd, bakverk, geléer, sylter, safter och lättare luncher. Plats har gjorts åt en mindre souvenirbutik.

Innan man vet ordet av kan en förälskelse resultera i en livsstil som utvecklas till en prisad ideell verksamhet. Så är fallet med Agneta Frejd, den drivande eldsjälen som återskapade det himmelska trädgårdsriket Disponentparken i Grängesberg en gång var.

– Jag bor i en lägenhet i huset, där bodde disponenten. Nu finns en festvåning och det är också där all bakverksamhet görs nu.

Agneta Frejd står framför ett av växthusen och pekar mot den vita byggnaden. Solen sällskapas av den kyliga vårvinden, men Disponentparkens parkering är välfylld. Nere vid huset promenerar en barnfamilj, och ett av barnen tar språng efter en gulrandig katt.

– Många kommer hit bara för att hälsa på de charmiga katterna här. Katten där nere, han är helt blind. Och huset som är caféet nu var ekonomibyggnad förut. Där hade man också tvättstuga och lägenhet till trädgårdsmästarna.

Hon kan sin verksamhets historia, parken hon förälskade sig i första gången hon besökte den. Då var den en Törnrosaträdgård som sov sin igenvuxna skönhetssömn.

I slutet av 1890-talet gjordes den 34 000 kvadratmeter stora Disponentparken i Grängesberg med tillhörande bostad i ordning åt Grängesbergsbolagets chef - den så kallade disponenten - och sköttes om av flera anställda trädgårdsmästare. Men när parken övergick i privat ägo upphörde omskötseln och "naturen tog tillbaka allt".

– Alla med ett trädgårdsland vet hur snabbt det går. Är man borta en vecka blir det hur mycket jobb så helst. Tänk då två decennier.

Agneta och hennes familj flyttade till Grängesberg 1993. Med flytten skulle ett sabbatsår från sjuksköterskeyrket följa. Det hade blivit allt mer påfrestande att jobba inom sjukvården och nu skulle hon göra allt som hon inte hunnit med tidigare. Först på listan var att införskaffa en vävstol och återuppta sitt vävintresse. Denna sjuksköterska hade också alltid älskat växter, som liten spenderade hon somrarna hos sin farmor i Härnösand som lärde henne mycket om trädgårdsarbete. Det blev mycket tid i den sovande parken, och så småningom fick Agneta sällskap av vänner och släktingar.

– Många i den här trakten var arbetslösa på den tiden, och tillsammans gjorde vi parkpysslandet till någon slags fritidssyssla.

På Agnetas initiativ bildades 1995 Trädgårdsföreningen Disponentparken med syfte att restaurera den till det skick den en gång hade varit. Arbetsförmedlingen i Ludvika kommun hjälpte till personer som var i behov av praktikplatser och 1996 slog man upp portarna för allmänheten.

– Ett uppodlat landskap, som det gjordes förr, är också ett kulturarv. Det borde också bevaras, som gruvmiljön och arbetarbostäderna.

Mycket av trädgårdsarbetet i Disponentparken görs genom handkraft och allt utan "tiptop-maskiner".

– Vi har en gammal traktor och begagnade gräsklippare som folk har skänkt till oss. Men vi har ingen lövblås, vi krattar löven själva och den moderna trädgårdsskötseln, så att säga, är inte något vi har råd med.

I dag jobbar ett 30-tal personer i Disponentparken som därmed är en relativt stor arbetsgivare i Grängesberg. Agneta uppskattar att 700 personer genom åren har varit involverade med att arbeta i där. Bland annat långtidssjukskrivna i behov av en mjukstart när de ska tillbaka ut i arbetslivet och ungdomar som tidigare inte haft något jobb har fått lära sig grundregler för hur en arbetsplats fungerar.

Både parken och Agneta Frejd har prisats med flera utmärkelser, och 2008 var hon en av 16 föreningsledare i Dalarna som porträtterades och lovordades i Björn Ericsons bok En resa i det ideella landskapet.

– Det känns fantastiskt att människor uppskattar och uppmärksammar det man gör och även att folk kommer hit och tar del av parken. När man kommer hit ska man kunna känna att det är en lugn plats, ett skådespel och ett under i sig självt.

Nästa år firar Agneta 20 år som Grängesbergsbo. Någon vävstol har hon ännu inte hunnit införskaffa, det intresset menar hon att man kan utöva genom att brodera; med växter. Sabbatsåret från sjuksköterskeyrket blev inte av.

– Jag har aldrig jobbat så här mycket. Men i stället för vård av patienter blev det vård av plantor.

På hösten rensas fröer, trädgårdsmöbler renoveras och nya blomlådor byggs. Det förbereds inför julmarknaden och julpysslet som anordnas.

– Jag jobbar egentligen varje dag året om. Först de senaste åren har jag tagit semester under december och januari, då det är lugnast här. Då åker jag och hälsar på min dotter i Canada.

När hon är ledig och inte ute och reser, måste Agneta lägga fokus på trädgårdsböcker eller titta på något "struntprogram", lägga patiens eller lösa korsord för att koppla av.

– Det är så jag stänger av. Skulle jag inte göra något kanske jag tittar ut genom fönstret och ser en kvist som behöver plockas upp och då kan jag inte låta bli att göra det.

Sedan någon helg tillbaka har Disponentparken premiäröppnat för säsongen och sommarens program är fullspäckat med aktiviteter som utställningar, loppisar, nationaldagsfirande och utomhusgudstjänster. Till sommaren håller caféet öppet dagligen och inför det ska det bakas och tusentals plantor från växthuset ska planteras ut i parken. Tiden räcker inte till och bara det gick skulle Agneta kunna lägga ned tre heltidsjobb på det, så mycket anser hon att det behövs. Vad som driver henne har hon svårt att sätta fingret på men förklarar det med att trädgårdsarbete aldrig blir färdigt.

– Det är inte som när man bygger något och sedan är det klart. Parken behöver ständig omskötsel. Jag har ett behov av den också. Ju äldre jag blir desto mer lycklig blir jag av det här livet som återvänder nu på våren. Det går så fort, det man väntar på i ett halvår, ett frö som slår ut.

Nästa år är det dags för henne att gå i pension, men huruvida det kommer att ske kan hon inte svara på.

– Det beror på. Om jag är frisk och kan jobba, kanske jag fortsätter. Jag vill gärna ha någon slags överlämning av det här i så fall, det har lagts ner så otroligt mycket arbete här.

Frågan är vad hon kommer att sysselsätta sig med om hon faktiskt går i pension.

– Vi brukar prata om det där, min man och jag, vad vi ska göra näst, vi har alltid något projekt som vi vill göra. Men då antar jag att det skulle bli en egen, enklare trädgård, som jag skulle skaffa mig.

Blir det pension blir det även en flytt från lägenheten i den gamla disponentbostaden.

– Klart man skulle kunna gå och peka åt andra vad de ska göra. Som en sådan där fin gammal engelsk dam. Men disponentbostaden hör till verksamheten och den goda ekonomin finns inte.

Det här är ju mitt intresse. Det är väldigt få som får den fantastiska möjligheten att samordna sitt arbete med sin hobby, och den förmånen har jag fått.

Hur omnämner du det själv, är det ditt arbete eller din hobby?

– Det är mitt liv.

Annons
Annons
Annons
Detta är en annons