Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Kristian Gidlund: "Måste leva upp till mina ord"

+
Läs senare
/

Hans tv-framträdanden får tittare och programledare att gråta. Boken går rakt upp i topp på försäljningslistan. Ärrade förläggare chockas av responsen. Pralins Fridah Jönsson träffar sin vän Kristian Gidlund – mannen i stormens öga.

Vi har valt likadana outfits den här dagen, jag och Kristian Gidlund. I svarta stuprörsjeans och skinnjackor ser vi ut som spegelbilder när han och hunden Pysen möter mig i tunnelbanan. Medan vi promenerar till hans lägenhet berättar han att dagarna för tillfället bara består av intervjuer. Jag tvivlar inte på hans ord. Jag hade lättare att få en intervjutid med pojkbandet One Direction än med Kristian, vilket är ironiskt eftersom vi för bara några månader sedan kunde bestämma oss för att ta en fika ihop och sedan sågs vi två dagar senare.

– Jag trodde aldrig att det skulle bli så här stor uppståndelse kring boken, säger han. Hon som sköter mina pressförfrågningar på förlaget har jobbat där sen 1997 och har aldrig upplevt något liknande.

Boken heter I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början och är resultatet av att Kristian i nästan två års tid har bloggat om sin cancer. Förlaget Forum gav ut den i mitten av april och redan vid utgivningen låg den etta på Adlibris topplista. Bloggen har haft miljontals besökare och Kristian pratar med journalist efter journalist. Nu är han nyss hemkommen från ett besök i hemorten Borlänge där han laddar upp i skogen och med hästarna.

Vad tänker du när du hör Borlänge?

– Jag tänker hemma, jag tänker lugn och ro, jag tänker att jag hör mamma pyssla på nedervåningen, jag tänker att jag äter frukost till Ring så spelar vi. Bättre än så blir det liksom inte.

Du och jag pratade om Carema en gång och du sa att "många är så koncentrerade på vad som är tidseffektivt och kostnadseffektivt, men inte på vad som är levnadseffektivt>". Vad skulle du säga är levnadseffektivt?

– Jag tycker jag får ut ganska mycket levnadseffektivitet i Dalarna, men det kan jag få här också. Jag står bokstavligt talat närmare mitt ursprung i Dalarna, och det passar också min personlighet bättre. Jag mår bättre av att vara i skogen, men jag har också svårt att slita mig från tillvaron jag byggt upp här i Stockholm. Den är mer kvalitativt levnadseffektiv än innan jag blev sjuk. Då bestod mycket av min tid här av att jag gick ut tre gånger i veckan och den tillvaron är ju helt slut för mig. Nu uppskattar jag mer, mycket tack vare Pysen, att få ta en härlig promenad och sådana saker.

Du avslutar ofta sms och mail med "ta hand om dig och det som är viktigt på riktigt" och har pratat om att den moderna människan bytt ut skog mot smartphones. Hur ska vi sluta med all stress och hets?

– Jag vet inte, jag är ingen profet och sitter inte på svaren, men för mig har det blivit viktigare att lyssna på mig själv och göra det fullt ut, alltså verkligen känna efter "vill jag göra det här?" Och "hur vill jag bli ihågkommen?" Jag ägnar mina dagar åt att ge en bra bild av mig själv, men bilden av mig själv är bara intressant om den stämmer. Jag måste leva upp till mina ord.

Kristian har både i bloggen och debattartiklar skrivit om sin bild av sjukvården och Försäkringskassan.

– Jag har en oerhörd respekt för sjuksköterskor, det är kanske den yrkeskår jag beundrar mest av alla. De gör ju en oerhörd insats och får inte alls den cred som de förtjänar. Men Försäkringskassan vill jag knappt uttala mig om för man vill inte jävlas med dem. Man trodde ju inte att skräckhistorierna stämde men det har de visat sig göra i ganska många fall. Jag upplever det som att den drabbade många gånger måste börja med att be om ursäkt för att man var så jävla klantig att man gick och blev sjuk.

– Sverige är på väg åt helvete, världen är på väg åt helvete. Det är inte bara ett tänkbart scenario, det är uppenbart. 

Vill du göra skillnad med boken?

– Vill man bära med sig något efter att ha läst boken får man gärna göra det, men jag ska inte avgöra vad. Om man tar med sig något hoppas jag att det varierar från person till person, det vore ju jättetråkigt om jag bara hade ett enda budskap. Min bok är inte 22 steg till en vackrare hy eller Så blir du toppchef inom fem år, det är ingen Life for dummies, men jag tror ju på något sätt att det är mycket som går lite för fort runt omkring oss. Jag tror att vi har lätt att fastna i mönster men jävligt svårt för att bryta dem. 

Den senaste tiden har Kristian, förutom att släppa boken, också designat en tröja för T-Shirt Store. Han har varit med i många tv-program och även varit värd för Musikguiden i P3. Uppmärksamheten har gjort att han inte hinner ha lika mycket kontakt med sina nära som tidigare.

– Jag är liksom ett vrak av trötthet på kvällarna för att jag har pratat med främlingar om den här situationen från morgon till kväll. Halv fem på eftermiddagen är jag inte särskilt social och det är inte den kvalitetstid jag vill ge till min familj. Jag har också börjat tänka mer och mer på hur uppfattas jag av andra cancerpatienter, de kanske tycker jag är skitjobbig.

Varför skulle de tycka det?

– Mitt värsta har ju inte kickat in än. De som befinner sig i den fasen kanske tänker "kan inte den där jävla smilfinken bara hålla käften för han vet ändå inte vad han pratar om". Är jag en svikare eller är jag en hjälte? Jag vet inte.

Det är ju rätt många som målat upp dig som en hjälte.

– Jo, det är ju det, och det är inte en roll jag är jättebekväm med för jag förstår den inte. Du ser ju själv, jag har wienerbröd över hela skjortan.

Det är många som skrivit att de omvärderat sitt liv efter din blogg, känner du att du har ett ansvar för läsarna?

– Nej. Man ska alltid vara försiktig med att påstå att en offentlig person har ett ansvar. Vi går runt i en illusion om att avsändaren har så himla mycket ansvar i det som händer omkring oss, vi glömmer liksom bort att lika mycket ansvar måste läggas hos betraktaren. Lika lite som jag såg mig som rockstjärna i Sugarplum Fairy, lika lite ser jag mig som något sorts helgon idag. Jag är ju en vanlig snubbe, det är bara olika tillfälligheter som gör att jag inte tar cykeln till Kvarnsvedens pappersbruk varje morgon.

Annons
Annons
Annons