Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ideella krafter är idrottens själ

Annons

Idrottens själ är inte Zlatan Ibra, Annica Sörenstam eller Peter "Foppa". Inte heller Tony Richardsson, Mikael Karlberg eller bandyryssen Sergej Obuhov.

Knappast heller Jonas Bergqvist, vd:n för Leksands hockeylag. Eller Janne Simons i Mora. Numera.

Du hittar den inte heller i Globen, Ullevi, Olympia i Hälsingborg eller i Scandinavium.

Och absolut inte - definitivt inte - i Astra Zenicas styrelserum i Södertälje eller hos den svarta kostymgruppen i Wallenbergssfären.

Idrottens själ är något helt annat.

Söker du den ska du bege dig ut på landet; till de små idrottsarenorna, till de småklubbar, som kämpar på och spelar matcher och tränar - utan pengar, utan publik, utan publicitet, utan... ja, allt: förutom själ. Den har man!

Jag har mött idrottens själ ett antal gånger.

När jag var tolv år och spelade ungdomsfotboll i Falu BS gick där på Kopparvallen en karl som en gårdvar. Han tvättade tröjor, kritade gräsmattor, pumpade bollar, ringde och beställde buss till bortamatcher.

Han var där när A-laget tränade. Han var där när det allra yngsta pojklaget tränade.

Han var a-l-l-t-i-d där.

Kalle G sa man. Har du några bekymmer - snacka med Kalle G. Det fixar Kalle G.

Utan honom hade inte BS överlevt. Det var Kalle G som var BS, den som då var ordförande i föreningen hade knappast någon hört talas om.

Häromveckan hämtade jag min son efter ett tränings- pass på Kopparvallens konstgräs - och vem ser jag kommer gående mellan planerna i blå träningsoverall? Jo, Kalle G. Fortfarande med i nuet, fast han lär vara pensionär sen länge. Han är ett bevis på idrottens själ, som sporten inte skulle klara sig utan. Näringslivets miljoner kan inte ersätta den ideella björnkraften, personifierad av Kalle G, som är idrottens ryggrad.

Det finns andra också. Ragnvald "Ragge" Eriksson i Äppelbo till exempel.

Under en epok skötte han allt i Äppelbo AIK:s fotboll. Han var ordförande, lagledare, domare - och han var kontaktman för klubbens samtliga lag, från a-lag till knattar.

Resten av sysslorna i klubben - som ett år var bäst i Vansbro kommun och till och med spelade i div. III - skötte övriga familjen: sönerna spelade och dömde, dotter och fru/mamma tvättade tröjor.

En sen höstsöndag för många år sen kom jag idrottens själ in på livet i Åsen, den lilla byn ovanför älven utanför Älvdalen. Då gick vägen förbi Hedvallen, Åsens hemmaplan. Nu går vägen på andra sidan älven och fotbollsplanen syns inte. Jag vet inte ens om den används längre.

Då var det match i division VI. Hög luft, solsken, sparka- och spring, gafflande tränare, lagerbladskokad varmkorv, varm saft i paus, liniment, 50 spänn till domarn, avbytare på träbänkar, sex åskådare.

Du var så långt från strålkastarljuset du kunde komma. Men du tittade in i idrottssjälen på riktigt. Och det kändes välgörande, mycket välgörande.

Karin Mattsson heter en singeltjej från Östersund. Hon är numera chef för svensk idrott. Det är tjejen som ska ta tag i idrottens stora bekymmer - pengarna, fusket, elitfixeringen, utslagningen.

Hon är uppvuxen med ridsport - kanske inte den idrott som ska stå modell för framtidens idrott - och jag hoppas att hon känner till idrottens själ. Det är en nödvändighet.

Annons
Annons