Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Hon gav sin njure till grannflickan

+
Läs senare
/

Hon gav bort en njure till grannflickan. – Jag tar en större risk när jag tar bilen till jobbet varje dag, än när jag som fullt frisk valde att operera bort min njure. Två veckor på sjukhus har jag gett, och Emma har fått ett fullvärdigt liv, säger Anna Lundkvist.

Grannflickan Emma fick sin första transplantation när hon var bara var 1,5 år – då var mormor donator, men efter tio år fungerade den njuren inte som den skulle. När Emma var elva år behövde hon en till operation. Jakten på en ny njure började, men läkarna gick nästan bet. Alla släktingar utreddes, men av olika skäl var det ingen som passade som donator.

– Visst kan man vänta på en njure från väntelistan, men tiden kan bli lång även om barn prioriteras. Och resultaten är bättre med en levande donator, vilket är viktigt för en ung person som redan är inne på sin andra njure, förklarar läkaren Margareta Linder.

Det var då som Anna Lundkvist dök upp från ingenstans. Hon är granne och kompis med Emmas mamma sedan barndomen, men de har inte umgåtts som vuxna.

– Jag visste ju hur det var med Emma, hon är ett halvår yngre än min son, och hon blev sämre och orkade inte. Jag ville att hon skulle få må bra, leka med andra barn, kunna sköta skolan, säger Anna Lundkvist.

Hon tänkte tanken att hon själv skulle kunna donera, funderade över sommaren och samlade på sig information. Anna ville vara säker innan hon sa något, dessutom hade hon själv tre små barn att tänka på.

– Till slut kände jag att jag ville göra det, om det gick, säger Anna Lundkvist som tog kontakt med Emmas mamma och bjöd in sig på en kopp kaffe. Anki blev nog lite paff när Anna kom med sitt erbjudande, men efter att ha funderat och konfererat tackade familjen ja.

Nu hade en morbror också anmält sig. Normalt utreder man bara en donator i taget, men eftersom Emma blev allt sämre så utredde läkarna både Anna Lundkvist och morbrodern samtidigt och snabbt - på bara drygt två månader, mot normalt sex månader.

– De kollar verkligen allt, ett tag var jag orolig att de skulle hitta något. Tänkte: Här går jag och tror att jag är fullt frisk och så har jag kanske någon dold sjukdom.

Men det var grönt, Anna var i toppform, och trots att de hade olika blodgrupper så matchade hon Emma bättre än morbrodern. Anna Lundkvist valde att gå vidare med donationen, personalen på sjukhuset är noga med att hela tiden förklara att man har rätt att ändra sig, men hon stod fast.

– Många frågade varför jag gjorde det, men det kändes självklart. Emma var så sjuk och jag tyckte synd om henne, säger Anna och berättar hur Emma under många år inte kunde äta utan fick mat genom en sond. Njurens funktion är ju att rena blodet, och när det inte fungerar blir man illamående.

I november 2006 var det dags. Anna och Emma lades in i varsin sal på Huddinge sjukhus. Först opererades Annas vänstra njure ut, sedan var det dags för Emma att få ett nytt organ.

På uppvaket oroade sig Anna för hur det hade gått. Rädslan fanns där att Emma kropp skulle stöta bort det nya organet, då skulle det kännas som njuren var bortkastad, att allt var till ingen nytta. Men personalen berättade att allt gått bra.

– Det kändes som högsta vinsten.

Mottagaren var piggare än givaren och Emma kom i rullstol för att tacka strax efter operationen. Ganska snart kunde Emma börja äta själv och slapp sonden.

Efter en vecka på sjukhus fick Anna komma hem. Under de sex år som gått har hon inte alls märkt av att ena njuren är borta. Tre små bleknande prickar minner om titthålsoperationen, och ett fint ärr under bikinilinjen. Hon går fortfarande på kontroller, men det blir allt mer sällan.

– Vi är alla olika och jag har full respekt för dem som inte vill donera medan de är i livet, men det är så många som behöver... Många tror nog att man kan göra det först när man är avliden, säger Anna Lundkvist.

Hon berättar om en pojke som var jämnårig med sonen, han dog i en mc-olycka och föräldrarna ställdes inför frågan om hans organ kunde doneras. De sa ja, men det är ett svårt beslut att fatta när man är i chock.

– Det är bättre om alla har det klart innan det händer något, det är ju så lätt att registrera sig hos donationsregistret, eller ha ett donationskort med sig i plånboken, säger Anna Lundkvist.

Annons
Annons
Annons