Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Aina fick ett bra liv efter kriget

Annons

Många människor fick nytt liv.

Fast när bussarna kom för att hämta skräckens offer, visste inte resenärerna vad det handlade om: räddning, gaskamrarna eller rent av att bli skjutna.

Aina är Borlängebo sedan många år tillbaka, bor i ägandes hus på Gylletäppan och är nöjd med tillvaron.

- Om jag inte kommit till Sverige hade jag inte levt nu, konstaterar hon.

Nu är Sverige hennes hemland, här har hon det bra och här känner hon sig trygg. Hemma i Polen finns "ingenting kvar".

En kort summering berättar att Aina fanns i läger i Auschwitz, Buchenwald, Ravensbrück och Magdeburg.

Hitler-Tyskland var obarmhärtigt.

Det var mamma och Aina - de bodde mellan Plotzk och Warszawa - som togs om hand av polis till att börja med - pappa fanns inte i livet längre. Det knackade på dörren i slutet av 1943, Gestapo bad dem följa med. Här kom också senare fångkärran med i bilden.

Rytande och svärjande soldater tog också fler i byn och de fördes alla till polisstationen - man hade tagit en bonde med häst och vagn, som fick bestå den nesliga skjutsen.

Varför tog man hand om dem?

Aina vet inte, men tror sig kunna ana orsaken av senare förhör: man antog att mamma tagit hand om partisaner, unga pojkar i opposition, och givit dem mat.

Skräcken fanns där hela tiden, Skulle man överleva natten, man viskade om gaskamrarna. Fängelse till att börja med, sedan lägren. Mycket arbete, litet sömn, näringsfattig mat.

Aina lärde sig fläta korgar när hon arbetade i ammunitionsfabrik och till slut kom hon till tvätten.

- Jag förstår inte att jag vågade, men jag gick till ledningen för lägret och bad att få komma till tvätten - mamma fanns där.

Jodå, hon fick begärd förflyttning, men inte samma skift som mamma.

Det var krigets blodiga tvätt Aina Mas fick ta hand om, vilken sargande uppgift för en ung flicka.

Mathållningen var förstås inte den bästa. På ett ställe bjöds ärtsoppa varje dag - jo, hon äter den soppan fortfarande. På ett annat ställe fick hon kaffe på morgonen och en tallrik soppa senare på dagen. Soppan bestod mest av vatten, den blev jätteglad som hittade en potatisbit.

Minnen?

Mycket har satt sig kvar på näthinnan. Här är ett minne: döda kroppar på mängder av kärror.

När det var en eller två veckor kvar till befrielsen mötte Aina en bombattack. Bombsplitter skadade bröst, huvud, öron och ett finger, som aldrig mer blir rakt. Kvinnan som låg bredvid henne i gräset dog.

Aina har i dag evigt ärr efter mänsklig förnedring. Helvetet hade brutit loss. Skam själv tycktes vara med och dirigera.

De vita bussarna och Röda korset trädde in och gav tusentals nytt liv.

Aina blev opererad för sina skavanker, kom till Jönköping, Norrköping och Kristianstad. Hon kom till Stråtenbo mellan Borlänge och Falun och arbetade i köket. 1947 kom Aina till Borlänge - kärlek och äktenskap gav den nya och förblivande adressen.

Maken är borta ur tiden nu, också polack, hade suttit i läger i fyra år. Han hade sitt "personnummer" tatuerat på armen.

Aina arbetade på kafé Borganäs, hon arbetade i familj och hon arbetade som damfrisörska.

När hennes kunskaper i svenska språket blivit hyggliga kom hon till Borlänge sjukhus som biträde. Den tjänsten var hennes i 29 år - landstinget har tackat med guldklocka.

Skräcken finns där i minnet hos Aina Mas. Hon glömmer inte hemskheterna, men vad som dominerar i dag, är tacksamheten över ett gott liv.

Här har hon det bra. Är mer än nöjd.

Vad hon gör om dagarna?

Som de flesta andra i hennes ålder - njuter av vår och sol och blommor.

När man ber om hennes hjälp ställer hon givetvis upp. Den hjälpen kan bestå i att vara tolk när någon landsman ska gå till läkare här på hennes hemmaplan.

Nytt språk har inte trängt undan det gamla.

INGRID THOR

Annons
Annons